Hon kan sin novellkonst, Claire Keegan. Det konstaterar vi under november månads bokfrukost. Vi pratar om hennes senaste svenska utgivning Genom blå hagar. I åtta noveller möter vi människor, främst på Irland men också annorstädes.
Med åtta olika texter tycker man mer om vissa, så är det. Vi är nog överens om att novellen som gett namn till hela samlingen, ”Genom blå hagar”, griper oss mest. Det är prästen som vigt åtskilliga brudpar, sett konflikter och bråk på bröllopsfesten och tröstat gråtande människor. Nu står hans livs kärlek framför altaret. Henne som han valde bort för att prästkallet är högre? Det finns, som man säger, så många bottnar i novellen att fundera över. Inget är enkelt.
”Skogsvaktarens dotter” är också en novell som stiger över de andra. En man som kort och gott behöver en hustru, och den han väljer tackar ja för att hon börjar bli gammal och kommer någon fria igen? Det är så mycket som skyfflas under mattan och inte sägs och inte görs. Tills den dagen då frun, utomordentlig storyteller, berättar allt. Inför publik.
Vi resonerar om det finns ett gemensamt tema för novellerna. Det handlar om människor som inte är lyckliga, ”alla är blue”, säger någon. De som inte kan eller vill säga hur det är. Sanningen håller man inom sig. Ändå är det inte sentimentalt. Inga onödiga ord heller. Återhållsamt och precist. Och språket i Erik Anderssons översättning är fantastiskt.
Genom blå hagar. Claire Keegan. Utgiven 2007 (?). På svenska 2023 hos Wahlström & Widstrand, i översättning av Erik Andersson
Här skriver vi om Keegans Det sista ljuset
