David Thurfjells bok Granskogsfolk handlar om svenskars relation till naturen. Själva ordet granskogsfolk är avslutningen i en dikt av Harry Martinsson som säger att även om vi finner att vi är oss själva i stadsmiljön bär vi en längtan till naturen, vi är ett granskogsfolk.
Jag har just avslutat boken när jag i gummistövlar går längs kanten på granskogen (den bästa skogen, om du frågar mig). Det är ju så härligt. Vad är det man känner i naturen? I Sverige brukar vi kallas sekulariserade, men många människors beskriver sitt förhållande till naturen som något särskilt. Är det en existentiell djupupplevelse, kanske andlighet?
I de intervjuer Thurfjell presenterar handlar det snarare om konsumtion. Vi känner efter och riktar blicken inåt, det är sant. Men människorna förefaller mer konsumera naturen på samma sätt som andra upplevelser. Kultur, teater och natur. Man blir inte ett med naturen, är inte där för idka skogsvård eller bry sig om hur vattnet mår. Man vill uppleva och känna. Och samtidigt som vi vill att naturen ska påverka oss fjärmar vi oss från den, så tolkar jag Thurfjells undersökningar. Det blir aldrig någon samklang.
Men det i bakhuvudet är det intressant att läsa En ung naturälskares dagbok. Här är det Dara McAnulty vars blogg ligger till grund för den här naturboken (och som handlar om väldigt mycket annat också). Hans förhållande till naturen är så fint. Hör här:
”Varje dag utforskar vi alltmer av skogen på andra sidan vägen, delar upp nöjet i små portioner, lär känna den som en vän. Vi har hittat hemliga stigar bland nötskrikor och råkor.”
Men lika mycket är han arg över hur vi inte bryr oss om naturen. Här uppmanar han sina läsare att engagera sig i natur och klimat, att verkligen vara vän med naturen, inte konsumera den när det passar oss. Han njuter av naturen, men han är också arg för att vi människor inte gör det vi borde för planetens skull.
Boken sträcker sig över ett helt år och det är läsvärt och engagerande att höra om Daras naturliv över årstiderna och hur han också kämpar att förändra. Inspirerande! Man förstår att det rasslat hem en rad priser.
Och jag själv då? Ingen andlighet här. En gran är en gran är en gran. Men vi gillar varandra.
