förord:
ett ögonblick av högtidlighet. såväl för att jag ska läsa min första Jelinek. som för att det är en noga utvald julgåva till mig.
början:
jag får omedelbart ett motstånd för avsaknad av versaler i början av meningar samt omarkering av nytt stycke. biter ihop. några sidor senare är motståndet spårlöst borta. för jag tror att språkets flödande, upprepningar, rytm får en extra dimension av det formmässiga.
Så jag lämnar härmningen nu, tar tillbaka den inledande versalen.
Resten:
Älskarinnorna resonerar om maktstrukturer mellan män och kvinnor. Då när vägen till ett anständigt liv gick via äktenskapet. Aborter, en omöjlighet. Man blev till i ett (gott) äktenskap så det gällde att ligga i. Och passa sig.
Råd till Paula (som om det skulle hjälpa):
hon ska vänta tills någon tar henne, men först efteråt låta sig tas då, först efteråt. om hon nämligen, som du, låter sig tas innan, då kan efteråt vara glad om någon tar henne över huvud taget…
Att gifta sig är dock inte vägen till lycka. Vägen till lycka finns nämligen inte. Lycka finns inte. Men att gifta sig måste man göra ändå. Inget alternativ finns tillhands. Brigitte vill gifta sig med Heinz som vill tänka till i morgon:
jag älskar dig så mycket, svarar brigitte. i morgon är det redan framtid, och den har jag inte.
mig har du inte heller, säger heinz.
och därför vill jag inte vara i dina kläder
In från vänster kommer Susi, konkurrerar hon om Heinz? Man befarar det värsta. Men där Brigitte, liksom Paula, blir gravid och får prinsen och halva jävla kungariket, lyckas Paula inte med det konststycket. Föraktad av alla. Hon skulle ju vänta till någon tog henne, men först efteråt. Får ju skylla sig liksom.
Tar författaren parti för någon av kvinnorna? Nej och ja. Hon fördömer Paula som bränner broarna till sin sömmerskekarriär när hon hoppar i säng med Erich. Hon fördömer Brigitte som ger (upp) allt för ett äktenskap med Heinz. Hon fördömer äktenskapet och männen och skvallrande fördömande bybor. Samtidigt. Svart på vitt – med ord som inte går att ta miste på –lägger hon problemet under lupp för att synliggöra, missionera och förändra.
och utan den maniska musikaliska stilen hade jag inte blivit lika berörd
Älskarinnorna. Elfriede Jelinek. Utgiven 1975. Min svenska utgåva av Brombergs 2008, i serien Nobelklassiker