Det händer inte mycket i Saras liv. Hennes urtrista jobb och hennes jobbiga huvudvärk och killen som hon varit ihop med några år och de kommer aldrig till skott med någonting. Det går inte ens att prata om det. Det är jämngrått och jämntjockt och jag gillar verkligen verkligen lunken av händelselöshet. Dialogerna är i samma anda.
”Nu är åskan här.”
”Det verkar inte bättre.”
”Hoppas man hinner hem innan bara, tar du bussen eller har du bilen idag?”
”Nej, jag cyklar.”
”Oj, ja, då får vi hoppas du slipper åskan.”
”Ja det får vi verkligen göra.”
Från barndomen kommer glimtar, men för många och där tröttnar jag. De kanske också ska finnas som något förklarande, att man ska begripa Sara bättre. Men jag tycker inte att de tillför det. Nutiden hade räckt. Saras olust och trötthet över hur allting är, det är verkligen säkert gestaltat. Mot slutet havererar det en smula. Såväl i Saras liv som i romanen. I något slags crescendo mellan nu och då och jakten på män som ska tillfredsställa något tomt hål i henne blir det något som inte hade behövts för min del. Lunken och den mentala andnöden räcker. Händelseförloppet kunde bara ha upphört. Men det är den enda invändningen jag har. Jag gillar den här romanen riktigt mycket.
Du hasar av trygghet. Elin Grelsson. Utgiven av Modernista 2011