Etikett: Elisabeth Åsbrink

Publicerat

Övergivenheten

Jag får svårt att bestämma mig: läsa eller lyssna. Jag vill läsa för att se varje välformulerad mening framför ögonen och njuta. Jag vill lyssna för att att Elisabeth Åsbrinks läsning av den egna texten gör den ännu större. Så jag tar den till mig två gånger.

Det är Övergivenheten. En familjehistoria om mamma och pappa och familjen som gick i kras. Men också om släktets historia och hur allt bara raderades, utrotades ur Europas historia. Om och om igen.

Det var på en solvarm brygga i Lofoten jag först läste en bok av Åsbrink, Och i Wienarwald står träden kvar där i trettiotalets Wien då två föräldrar bestämmer att sonen, den älskade trettonårige Otto, måste lämna Österrike. Det blir till sist det lugna, trygga, säkra Sverige och bara för en kortare tid. Så klart! Men halvåret blir ett år, ett år blir två, tre blir fyra. Alla brev hans föräldrar skriver till honom, de är genom dem vi lär känna Otto. I den ensidiga kommunikationen. För hans brev är borta. Här fyller Åsbrink igen många av de hål som finns i brevväxlingen. Hur den svenska flyktingpolitiken såg ut. Hur klimatet var. Om de som klarade sig. Och de som inte gjorde det. Jag minns att jag slog igen boken och la mig på bryggan för att hämta mig. Måsarna skrek oavbrutet och cirklade beskyddande över sina häckande honor. Sen reste jag mig och hämtade min cykel och trampade fort iväg. Glad över livet.

I 1947 är utgångspunkten just det årtalet och Åsbrink berättar och förklarar hur vi genom att betrakta det som hände då kan förstå det som händer nu. Orden som formade Sverige består av sextio historiska nedslag, sextio texter om utvalda ord och uttryck som på olika sätt ger bilder av vad svenska värderingar och svenskhet kan vara. Det är en subjektivt urval och hon skriver: ”Jag ser dem som pixlar i svensk självbild”.

Som alltid blir man hänförd, lärd och förkrossad av att läsa Åsbrinks böcker. Än mera nu. Övergivenheten är skoningslös.

Övergivenheten. Elisabeth Åsbrink, Utgiven av bokförlaget Polaris 2020.

Publicerat

I din bokhylla – Eva

Minns ni att jag inte alltför sällan ber vänner med välfyllda bokhyllor att välja ut tre böcker och berätta varför de står i hyllan. När jag bad min kompis Eva välja tre böcker ur sin bokhylla tar hon med de här:

– 1947 står i min bokhylla därför att den är så otroligt bra. Med utgångspunkt från det årtalet berättar och förklarar Elisabeth Åsbrink om hur vi genom att betrakta det som hände 1947 kan förstå det som händer idag. Jag går ofta och bläddrar i den här boken, så den står i lagom plockhöjd.

– Sara Paretskys Svartlistad vann jag, eller säger man så? Vi hade en bokbytarhistoria och då fick jag den. Svartlistad är den elfte boken om en polis som heter V.I. Warshawski . Jag har läst Paretsky tidigare och gillar hennes stil, så kanske blir den här läst i sommar.

– Ethan Frome av Edith Warton tog jag med för att visa min ångest, haha. Det är du, Ann-Sofie, som har gett den till mig men jag har fortfarande inte läst den. Jag minns att du fick den som ett boktips av någon med tyngd och att du köpte oss varsin. Nu läste jag på den här korta romanen ska vara en av Wartons bästa. En spännande och ganska otäck bok. Ibland är jag så lat med de engelska böckerna. Men jag ska ta tag i den här nu. Vad tyckte du om boken?

Tack Eva för en liten inblick i din bokhylla. Den innehåller förutom de här tre böckerna ungefär 1997 ytterligare. Och PS. Jag har inte heller läst Ethan Frome ännu.

Publicerat

Jag lever medan alla andra är döda

Och i wienarwald står träden kvar. Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Jag läser dem tillsammans. I solskenet om dagarna. På bryggan. Något annat känns omöjligt. Varje bok bär sig själv helt och hållet. Men tillsammans blir det något ännu mer.

I trettiotalets Wien lever Elise och Josef ett alltmer tillskruvat liv. Restriktioner. Angiverier. Förföljelser. När Josef till sist förlorar sitt jobb bestämmer de sig. Till vilket pris som helst ska sonen, den älskade trettonårige Otto, lämna Österrike. En kristen organisation lyckas flytta ett sextiotal barn till det lugna, trygga, säkra Sverige under en kortare tid. Men halvåret blir ett år, ett år blir två, tre blir fyra. Alla brev hans föräldrar skriver till honom, de är genom dem vi lär känna Otto. I den ensidiga kommunikationen. För hans brev är borta. Han försökte svara lojalt. Men det var svårt.

Han fick inte världarna att gå ihop, hur mycket han än försökte. Ändå bar han på dem båda. Och de måste rymmas.

Elisabeth Åsbrink fyller igen många av de hål som finns i brevväxlingen. Hur den svenska flyktingpolitiken såg ut. Hur klimatet var. Om de som klarade sig. Och de som inte gjorde det.

Josef Ullman var fånge nr 992 i en transport till Oswiecim. Elise Ullman var fånge nr 975 i en transport till samma plats.

Men från Oswiecim -Auschwitz – klarar sig samma år två människor. David Rozenberg och Hala Staw. Jag skriver klarar sig. Man kan sannerligen diskutera ordvalet. Efter stort lidande återförenas de så småningom i Södertälje och börjar bygga ett annat liv. Namnet Rozenberg blir det svenska Rosenberg och helylle, svenskhet och lojalitet till arbetsplats och land ska genomföras. Ett nytt liv.  Det är den vuxne sonen Göran Rosenberg som här försöker sätta samman sin pappas liv. Pappan, som klarade sig. Men som alltid bar skulden i sig.

Auschwitz finns inom David men vem förstår det? När han sakta bryts ned höjs ögonbrynen hos läkare och psykologer. ” Du klarade ju dig!”

Så i början tror jag att den [tanken] trängs undan av förvissningen om att ni inte bara har överlevt för er egen skull utan också för de andras, att ni är spåren som inte får förintas, att ni därför har en särskild skyldighet mot det liv som ni mot alla odds och mot all rättvisa har fått, att ni genom detta liv måste rättfärdiga det faktum att ni lever medan de andra är döda.

Men sen. Alla kan inte orka. Fastän de ”klarat sig.” David gjorde det inte.

20120629-185947.jpgJag är helt tagen när jag är klar med böckerna. Så fantastiska att läsa. Sorgliga. Viktiga. Men utmattande. Jag lägger mig ner på den solvarma bryggan och tar mig på så sätt tillbaka till här och nu. Pillar lite med mina havsskatter. Måsarna skriker oavbrutet och cirklar beskyddande över sina häckande honor.

Sen reser jag mig, hämtar min cykel och trampar fort.

Och i wienarwald står träden kvar. Elisabeth Åsbrink. Utgiven av Natur&Kultur 2011. Min pocket från samma förlag kom 2012.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Göran Rosenberg. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2012. Jag läste den som e-bok.

_____
Mer den om här Lofoten-resan.