Jag får svårt att bestämma mig: läsa eller lyssna. Jag vill läsa för att se varje välformulerad mening framför ögonen och njuta. Jag vill lyssna för att att Elisabeth Åsbrinks läsning av den egna texten gör den ännu större. Så jag tar den till mig två gånger.
Det är Övergivenheten. En familjehistoria om mamma och pappa och familjen som gick i kras. Men också om släktets historia och hur allt bara raderades, utrotades ur Europas historia. Om och om igen.
Det var på en solvarm brygga i Lofoten jag först läste en bok av Åsbrink, Och i Wienarwald står träden kvar där i trettiotalets Wien då två föräldrar bestämmer att sonen, den älskade trettonårige Otto, måste lämna Österrike. Det blir till sist det lugna, trygga, säkra Sverige och bara för en kortare tid. Så klart! Men halvåret blir ett år, ett år blir två, tre blir fyra. Alla brev hans föräldrar skriver till honom, de är genom dem vi lär känna Otto. I den ensidiga kommunikationen. För hans brev är borta. Här fyller Åsbrink igen många av de hål som finns i brevväxlingen. Hur den svenska flyktingpolitiken såg ut. Hur klimatet var. Om de som klarade sig. Och de som inte gjorde det. Jag minns att jag slog igen boken och la mig på bryggan för att hämta mig. Måsarna skrek oavbrutet och cirklade beskyddande över sina häckande honor. Sen reste jag mig och hämtade min cykel och trampade fort iväg. Glad över livet.
I 1947 är utgångspunkten just det årtalet och Åsbrink berättar och förklarar hur vi genom att betrakta det som hände då kan förstå det som händer nu. Orden som formade Sverige består av sextio historiska nedslag, sextio texter om utvalda ord och uttryck som på olika sätt ger bilder av vad svenska värderingar och svenskhet kan vara. Det är en subjektivt urval och hon skriver: ”Jag ser dem som pixlar i svensk självbild”.
Som alltid blir man hänförd, lärd och förkrossad av att läsa Åsbrinks böcker. Än mera nu. Övergivenheten är skoningslös.
Övergivenheten. Elisabeth Åsbrink, Utgiven av bokförlaget Polaris 2020.