Etikett: Elizabeth Gilbert

Publicerat

Världsbokdagen: Lyckan kärleken och meningen med livet

Petra:

ELIZABETH GILBERT – LYCKAN KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET
Elizabeth Gilbert ligger på badrumsgolvet och har ångest. Hon är strax över 30 och bor med sin perfekta man i sitt perfekta hus och lyckas inte bli gravid med de perfekta barnet. Ett barn som hon inte vet om hon vill ha. Vad vill hon ha? Vad är livet? Till slut bryter hon upp, flyttar ut ur det perfekta huset, skiljer sig och efter långa månader av sorg drar hon ut på en årslång resa för att hitta sig själv. Hon väljer att tillbringa fyra månader vardera i Italien, Indien och Indonesien. Alla länder som börjar på bokstaven I som i jag på engelska. På engelska heter boken Eat, Pray, Love vilket är en mycket bättre titel faktiskt eftersom det är precis vad boken handlar om.

Boken är uppbyggd i 108 kapitel, inspirerad av ett indiskt radband som har 108 kulor och varje land får 36 kapitel vardera. Varje kapitel kan dessutom läsas fristående eftersom varje kapitel innehåller en inre resa. Sammantaget följer det en kronologisk ordning. Lysande gjort. Meningen är att man ska kunna läsa lite här och där när andan följer på, men jag sträckläste den helt.

Boken är välskriven och otroligt inspirerande. Fast lika många som älskar den verkar också hata den! 🙂

Det här är ett inlägg i vårt tema: Böcker som inspirerat oss med anledning av Världsbokdagen, 23 april.


Publicerat

Får författare aldrig höra att de är bra?

Funderar lite över hur mycket författare och andra kulturpersonligheter, musiker, skådisar etc får höra att det dom gör är bra. Med braksuccéer bakom sig kan man ju tänka sig att det är något som de får höra så många gånger att de blir blasé.

Särskilt en sån som Erica Jong tänker jag som förändrat kvinnors liv i över 30 år.  Men när jag efter att hon signerat två av mina böcker sa till henne något i stil med ”thank you, you’ve been a great inspiration” så såg hon så liten och förvånad och uppriktigt glad ut och tackade så hjärtligt att jag blev helt ställd. Jag menar, talar inte folk om detta för henne en gång i timman. Särskilt på ett sånt ställe som Bokmässan?

För några veckor sen fick jag min bok signerad av Elizabeth Gilbert. En annan kvinna som verkligen förändrade mitt liv, på sätt och vis.

Jag sa till henne: ”Thank you, I’ve red both your books and they changed my life”.
”Oh really?”, sa Elizabeth Gilbert och såg helt förskräckt ut och jag svarade snabbt, ”well, they changed my way of thinking and I want to thank you for that”. Och Elizabeth Gilbert sprack upp i ett stort leende och svarade ”Oh, thank YOU” och jag gick därifrån med en varm känsla i magen.
Där sitter hon på en PR-turné och gör inget än att prata om sina succé-böcker och hur uppskattad hon är och hur hon blivit kallad guru för kvinnor över hela världen.
Det fanns något gemensamt över de bådas reaktioner som nu har fått mig att bestämma att jag alltid ska tala om för människor om jag tycker att de gör något som jag tycker är bra. Jag tror kanske inte att det är så vanligt som man tror. Det är en sak att bli hyllad på topplistor, i intervjusammanhang, på scen med distans från läsarna eller lyssnarna men de där ögonblicken då någon tittar en i ögonen och uttrycker sitt gillande kanske är ovanligt. Har ni några erfarenheter av det här? Eller är det så att dom bara spelar teater för att göra oss glada!

Publicerat

Dagens bekännelse

Det här är ingen lätt sak att göra. Från att inte ha reagerat alls på att jag kände som jag gjorde, till att nu undra vad det är för fel på mig har jag ett sprickfärdigt behov av att bara bekänna. Bikta mig. Få det ut i luften, som bekant är fri.

Det handlar om megasuperduperhyllade Eat pray love av nästan helgonförklarade Elizabeth Gilbert. Jag lånade den faktiskt av Petra (min underbara bloggkollega och vän) för mer eller mindre två år sedan, och var väldigt upprymd av hennes lovord. Jag minns att jag låg i sängen när jag började läsa, det var kväll,  början av december och jag riktigt buffade ner mig bland duntäcken och kuddar. Jag tror till och med att jag hade ljus tända på hela burspråkets fönsterkarm. Ni fattar, jag var redo för njutning. Men, för här kommer så klart ett men, det tillhör det dramaturgiska greppet, jag fastnade inte. Och inte nog med det, jag tyckte att hon tjatade och sa saker som var självklara, berättade om känslor som jag tyckte var sagda tusen gånger om av andra mycket mer lysande författare. Utanför hade det börjat snöa och i ljuset av gatubelysningen låg jag plötsligt hellre och följde flingor segna ned på Östgötagatans kvällstysta trottoarer, än läste om  hur hon blir lämnad, förkrossad, tom, bejakande etc. FÖRLÅT!  Jag fortsatte i alla fall att läsa och det blev inte bättre. Men det var inte dåligt, inte alls, men jag kände ingen som helst geist eller aha-känsla som jag förstått att tusentals, kanske miljontals människor runt om i världen hade känt.

Hur som helst tänkte jag inte mer på det, utan la den senare till högen av  mediokra (i meningen varken bra eller dålig) böcker som jag läst, men snabbt skulle glömma. Oviss var jag då om att jag aldrig skulle kunna glömma denna bok. För den är ju GIGANTISK! Det pratas om den överallt, Julia Roberts läser den, blir totalt såld och ser till att det blir film av den, med sig själv i huvudrollen. Jag känner mig utanför och lite skamsen över att jag missat något så uppenbart  genialt. Ikväll ska jag se filmen. Mest bara för att göra det. Och efter det ska jag verkligen ta mig en rejäl funderare på vad i mig som inte tar emot Gilberts ord. Kanske är det jag som borde ta mig en resa, både inre och geografisk.

Publicerat

Att möta Elizabeth Gilbert…

…okej, nu var det inte jag som mötte henne men det kändes nästan så innan jag kom iväg till Skandiateatern och YourLifes inspirationskväll med författare och god mat.

Jag var ju heller inte direkt ensam bland alla hundratals kvinnor i publiken som också var där för Gilberts skull. Man kände sig inte direkt originell.

Jag hade förväntat mig en nästan andlig stämning. Lite religiöst och andaktsfullt. Ungefär som när jag lyssnade på Jung Chang på bokmässan för ett gäng år sen. Så blev det inte.

Liz Gilbert var dock alldeles förtjusande på scenen. Avslappnad, bjöd på sig själv och fick oss verkligen att inse att hon inte är någon spirituell ledare utan som vem som helst av oss. Skönt faktiskt.  På samma gång som hon sa den ena klokheten efter den andra så klädde så kändes det som hon var en gammal polare som satt vid köksbordet och snackade skit om ditten och datten.

Det gjorde mig lite mindre nervös när jag gick för att få min bok signerad och jag vågade faktiskt berätta för henne att hennes båda böcker förändrat mitt liv, i alla fall mitt förhållningssätt till saker och ting och hon lät uppriktigt glad och förvånad när jag sa det trots att alla måste säga det till henne hela dagarna.

Jag såg filmen baserad på boken Eat Pray Love efteråt och tyvärr var den extremt hollywoodfierad och jag tyckte inte Julia Roberts gjorde sin bästa roll och jag hatade slutet. Plusspoäng dock till Richard Jenkins som spelade Richard from Texas och Javier Bardem som spelade Felipe. Skulle inte förvåna mig om de får pris för sina insatser. De var riktigt bra båda två.

Här kan man se en film från kvällen.