Etikett: Erica Jong

Publicerat

Maggan packar sin väska för New York

 

och-snon-smalter-pa-hester-street Amy schumer Världens väldighet 9789171334374_200x_vemod

Första gången jag åkte hit var 1979, jag var väldigt ung och New York var en annan stad. Inte alls lika gentrifierad som idag, många delar av Manhattan var förfallna och drabbade av grov kriminalitet. Sedan dess har jag varit här många gånger och staden förändras ständigt.  Vad som är extra roligt denna gång är att min reskompis aldrig har varit i USA överhuvudtaget, jag är övertygad om att hon kommer att bli hänryckt!

När det kommer till reselektyr vill jag gärna läsa något som utspelas på platsen jag besöker. Inte alltid helt lätt, jag minns att när jag var i Kapstaden lyckades jag inte  hitta någonting nedladdningsbart till min läsplatta, likadant när jag var i Dubai. ( Jag reser bara med läsplatta, aldrig med pappersbok). New York är förstås något helt annat, det blir istället svårt att välja. Jag har slutligen bestämt mig för att läsa ”Melting the snow on Hester Street av Daisy Waugt, en bok som funnits på min att läsa lista i flera år. Ljudboken jag är valt är Amy Schumers The girl with the lower back tattoo, inläst av författaren själv. (Vet inte om den sistnämnda egentligen utspelas i New York, men Amy lär läsa på bred New York-dialekt, så jag tror den platsar). Jag har också förkovrat mig genom att läsa i min älskade bok Skyscrapers som jag köpte när jag var i Chicago.

När jag tänker på alla hundratals New York-böcker jag läst genom åren återkommer jag alltid till Erica Jongs Rädd att flyga och Rädda livet. Hon är en ”native New Yorker” och hennes miljöskildringar från sin hemstad är på något sätt jordnära och självklara. New York under depressionsåret 1934 möter man i Charlotte Van Allens Vemod, en art deco-doftande roman om den rika och självständiga Honoria som frekventerar Manhattans musikklubbar och andra etablissemang samtidigt som hon försöker lösa en mordgåta. En annan bok som jag återkommer till är Colum McCanns Världens väldighet en fantastisk roman som bland mycket annat handlar om  lindansaren som utan skyddsnät gick på lina mellan det två tvillingtornen, en handling som efter 9/11 känns än mer ödesdiger. Läs Ann-Sofies recension här.

Man kan aldrig läsa för många böcker om New York eller hur?

Publicerat

Rädd att dö av Erica Jong

13064024_O_1[2]Som ung tjej läste jag mycket Erica Jong, inte främst för feminismen eller för de frigjorda sexskildringarna, utan för att hon fick mig att skratta så hjärtligt. Att hon var ”a native New Yorker” och att hennes böcker utspelade sig i denna stad var också en bonus. Har flera gånger besökt platser endast för att Erica skrivit om dem, t.ex. Riverside Drive.

Hon är fortfarande rolig och kvinnlig sexualitet är fortfarande ett huvudämne men hennes hjältinna Vanessa har fyllt 60 och har erfarit att döden tar plats i hennes liv. Hennes båda föräldrar har långsamt tynat bort  och Vanessas man drabbas av ett bråck på aortan. Enligt mig är Rädd att dö är främst en bok om att bli äldre, att tillhöra den generation som vårdar de döende. Bokens starkaste skildring är avsnittet om Vanessas döende föräldrar och hennes maktlöshet inför det ovärdiga och smärtsamma i att långsamt tyna bort. Fadern är bångstyrig och testar sina skötares tålamod rejält men under ytan är han rädd att dö. Modern håller fast vid livet och försöker kommunicera in i det längsta trots att hennes ord inte längre går att tyda. Någonstans i boken skriver Erica att det tar lång tid att födas och det tar lång tid att dö. Skildringen av maktlösheten och sorgen under föräldrarnas dödsprocess är djupt allmängiltig, många av oss har redan eller kommer att få uppleva detta.

Jong_Erica_1[1]Annars är mycket som vanligt i Ericas böcker, hennes sexskildringar är rakt på sak och ofta humoristiska, det är självklart att Vanessa längtar desperat efter sex då hennes man är svårt sjuk. Vanessa bor i New York och hänger i konstnärliga alternativt judiska kretsar, ganska kul men också aningen instängt. Var är resten av världen?

En kul grej är att Vanessas bästa väninna heter Isadora Wing hjältinnan från Rädd att flyga, Rädda livet och Fallskärmar och kyssar. Tre böcker som jag tyckt väldigt mycket om. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Rädd att dö, visst får hon mig att skratta och visst är skildringen av föräldrarnas dödsprocess mycket bra, men i övrigt är jag ganska oberörd.

Utgiven på Norstedts 2016, översatt av Amanda Svensson.

Publicerat

Rädd att flyga

Hur skriver man om en bok som det redan skrivits flera spaltkilometer om? Blogginlägg, recensioner, essäer, artiklar. Vad mer finns det att säga om denna ikon i den litterära historien? Det är väl bara att instämma i hyllningskören.

Boken är helt fantastisk. Språket är ljuvligt, hennes beskrivningar av tiden av att vara mellan 20 och 30 är på pricken perfekt. Alla tankar, funderingar och förvirringar finns där. Hon är djärv och orädd när hon beskriver den komplicerade kvinnliga sexualiteten. Kvinnors lust som varit så kontrollerad under så många hundratals år släpps nu helt fri på ett helt opornografiskt sätt.

Erica Jong lyckas beskriva det så komplicerat och äkta som det är. Det är fullt med explicita beskrivningar men det blir aldrig tantsnusk eller porr. Skickligt gjort verkligen.

Jag gillar också att boken är så full av litterära referenser. De fullkomligt haglar av dem. Erica Jong var 31 år när boken gavs ut och som jag förstår är den till stora delar självbiografisk. Hon är modig. På bokmässan förra året lyssnade jag på henne och hennes enda råd till alla de som vill skriva var att man absolut måste strunta i att tänka på dem som ska läsa boken sen. Det skulle jag nog aldrig kunna och därför är Erica Jong i en egen genré!

Jag träffade henne på bokmässan och fick mitt ex av Förföra demonen signerat. Det var stort. Mina tre största författarmöten har varit när jag 1.) befann mig i samma rum som Jung Chang, 2.) när jag fick berätta för Elisabeth Gilbert att hennes bok förändrade mitt liv och hon inte bara viftade bort det och 3.) då jag berättade för Erica Jong vilken inspirationskälla hon är.

Publicerat

Får författare aldrig höra att de är bra?

Funderar lite över hur mycket författare och andra kulturpersonligheter, musiker, skådisar etc får höra att det dom gör är bra. Med braksuccéer bakom sig kan man ju tänka sig att det är något som de får höra så många gånger att de blir blasé.

Särskilt en sån som Erica Jong tänker jag som förändrat kvinnors liv i över 30 år.  Men när jag efter att hon signerat två av mina böcker sa till henne något i stil med ”thank you, you’ve been a great inspiration” så såg hon så liten och förvånad och uppriktigt glad ut och tackade så hjärtligt att jag blev helt ställd. Jag menar, talar inte folk om detta för henne en gång i timman. Särskilt på ett sånt ställe som Bokmässan?

För några veckor sen fick jag min bok signerad av Elizabeth Gilbert. En annan kvinna som verkligen förändrade mitt liv, på sätt och vis.

Jag sa till henne: ”Thank you, I’ve red both your books and they changed my life”.
”Oh really?”, sa Elizabeth Gilbert och såg helt förskräckt ut och jag svarade snabbt, ”well, they changed my way of thinking and I want to thank you for that”. Och Elizabeth Gilbert sprack upp i ett stort leende och svarade ”Oh, thank YOU” och jag gick därifrån med en varm känsla i magen.
Där sitter hon på en PR-turné och gör inget än att prata om sina succé-böcker och hur uppskattad hon är och hur hon blivit kallad guru för kvinnor över hela världen.
Det fanns något gemensamt över de bådas reaktioner som nu har fått mig att bestämma att jag alltid ska tala om för människor om jag tycker att de gör något som jag tycker är bra. Jag tror kanske inte att det är så vanligt som man tror. Det är en sak att bli hyllad på topplistor, i intervjusammanhang, på scen med distans från läsarna eller lyssnarna men de där ögonblicken då någon tittar en i ögonen och uttrycker sitt gillande kanske är ovanligt. Har ni några erfarenheter av det här? Eller är det så att dom bara spelar teater för att göra oss glada!