Etikett: Ett samtal om

Publicerat

Ett samtal om Det nya gamla

Jag, Ann-Sofie, lägger en del tid på att tänka på ålder. Inte så att jag tycker att jag är gammal, jag är i mina bästa år! Men hur blir det sen? Så dök då den här boken upp, Det nya gamla, där Helena von Zweigbergk och Cilla Ramnek brevväxlar om det åldrande. Det lät intressant! Jag frågade Maggan om vi kunde ta ett samtal om boken för att få lite perspektiv.

Ann-Sofie: Jag var väldigt pepp på boken. Men när jag läser den känns det som om författarna är lite i chock över att de, som alla andra, blir äldre. Det handlar mycket om kropp och kroppens förfall. Att inte kunna dejta på ett bra sätt (läs som när man var ung) för att kroppen blivit slapp och ful. Jag kommer att tänka på Promenader om natten, där Lina Wolff låter Marcus Aurelius säga att ”Patriarkatet viftar och ni springer. Ni redogör för alla detaljer kring ert åldrande, och jag har fortfarande inte förstått om ni förväntar er uppmärksamhet eller medlidande. Kanske båda?”

Maggan: Tyckte inte boken handlade speciellt mycket om åldrande, den var väldigt lätt, det var liksom feelgood över allting. Inte för jag har något emot feelgood men texten kändes inte allmängiltig. Blev engagerad vid två tillfällen och då handlade det inte om åldrande utan när Cilla gjorde som Julie Andrews i Sound of music, sydde kläder av gardiner och när de använde Merri Viks Lotta-bokstitlar för att sporra sig själva.

Ann-Sofie: Haha, ja Lotta-titlarna är ju super! Jo, håller med om att den inte är så allmängiltig. Ju mer jag läser den här boken tycker jag att det finns en bristande allmän insikt om att vi förändras hela livet. Varför skulle man sluta förändras för att man fyller 65? Det kommer ju knappast som en chock att risken för sjukdomar ökar när man blir äldre, eller att kroppens funktioner försämras, även om det inte sker just vid 65. Men det är egentligen inte det som jag tänker mest på utan att det inte är så mycket brevväxling. De samtalar inte med varandra, det är mer monologer.

Maggan: Jo, det är mycket monolog vilket skulle vara okej om inte svärtan och djupet fattades. Var är accepterandet av döden, skräcken för att vännerna ska dö ifrån en, livssorgerna och glädje i att ha blivit gammal eftersom det inte är alla förunnat att bli det?

Ann-Sofie: Håller med. Det här är ju som jag tror kloka kvinnor så de kunde ha grottat ner sig ännu mer. Det kanske kommer en bok om tio år från dem som handlar om det!

Maggan: Jag vill inte klanka ner på boken som jag ser att jag gjort ovan, tänker att man skulle tipsa om den i Facebook-gruppen Feelgood-fredag för kanske det är en hel del som skulle uppskatta det lätta anslaget? Förvisso är Helena och Cilla fyllda 65 men det är som om de mentalt är 10 år yngre?

Ann-Sofie: Ja den här boken är välskriven och kommer absolut hitta sina läsare. Jag tipsar avslutningsvis om Anna Kåvers Med livet i behåll. Den handlar verkligen om att bli äldre.

Publicerat

Ett samtal om Om uträkning av omfång 4

Fjärde delen av Om uträkning av omfång har vi nu läst och ska prata om. När vi skriver det här är det dags för nummer 5 (av 7) och jag tror att man i Danmark, alltså där Solvej Balle bor och verkar, har hunnit ge ut lika många . Det är Tara Selter som är huvudperson. Eller kanske ännu hellre tiden. För tiden har hakat upp sig och dagen 18 november upprepar sig om och om igen. Obs att vi spojlar tidigare böcker här.

Ann-Sofie: Jag funderade efter treans slut där en räcka personer klev in i bilden att det skulle bli väldigt mycket stormöten och kollektivboendets tjafs. Lite rätt fick jag. Men så intressant med alla dessa människor som är fångade i den 18 november och hur de löser det. Men frågan som de och vi ställer oss är förstås vem som är fångad i tiden, egentligen. Lyckades du hålla reda på de olika personerna? Är det någon du särskilt fastnat för?

Maggan: Kunde definitivt inte hålla reda på alla personer. Tror att det också var författarens mening? Fastnade lite för Olga som bakade och gick promenader. Tara gillade henne också tror jag. Sedan gillade jag kärleksparet Sonia och ? minns inte vad han hette. Får mycket 70-talsvibbar när jag läser om stormötena, fast novemberfångarnas diskussioner är mer intressanta än de som fördes på 70-talet i Sverige tänker jag ganska fördomsfullt.

Ann-Sofie: Haha, ja! Apropå stormöten är det en genialisk idé att lägga sina spörsmål i en kopp och sedan får man dra en lapp och se vad man ska prata om. För pratar, de gör de. Om stora viktiga frågor. Det tar tid att läsa den här bok 4, precis som de andra för att man får stanna upp och fundera en hel del.

Maggan: Det tar definitivt tid och jag funderade mycket över att diskussionerna som fördes i huset var så intellektuella , det var samma sorts människor, välutbildade, i samma ålder, friska och analytiskt tänkande som fastnat i novemberdagen. Satt och irriterade mig på detta, men då kom ett möte där man funderade över just detta faktum. Att det i novemberfångenskapen saknas gamla, sjuka eller våldsamma människor. Alla är också flerspråkiga vilket är praktiskt i sammanhanget.

Ann-Sofie. Ja, det verkar något snävt och elitistiskt med tidsurspårningens urval av människor. Jag undrar vilken betydelse detta kommer att få. Om det får det. Men, du slutet. Slutet! Det har vi sagt varenda gång vi diskuterat. Hur SB så genialiskt får en att närmast svimma av hänförelse och förväntan inför nästa bok.

Maggan: Jo, som vanligt är slutet väldigt bra, instämmer med dig. Tänker att vi läser en blivande klassiker i realtid. Det bådar gott inför avslutet av serien, blir ett smart slut tror jag,

Om uträkning av omfång 4. Solvej Balle. Utgiven på svenska 2023 hos Wahlström & Widstrand, i (som vanligt) helt otrolig översättning av Ninni Holmqvist. Omslagsformgivare är Sara R. Acedo

Publicerat

Ett samtal om Flödarp för alltid av Jesper Ahlin Marceta.

Nu har vi läst en roman, (skröna), om  Eva och Jon som växer upp i den gudsförgätna hålan Flödarp vid Göta kanal. Redan vid tidig ålder vet Jon att han vill därifrån, Eva däremot har inga tankar på att lämna förrän hon av misstag råkar sätta eld på ortens sågverk. Paret reser till Paris och börjar ett gemensamt liv. 

Maggan:  Boken beskrivs som en komedi och visst finns det komiska inslag, men jag upplever i stället att boken är fylld av melankoli? Det jag trodde skulle bli glad läsning blev i stället sorgsen läsning. Hur tänker du?

Ann-Sofie: Jag håller delvis med. Räknar man upp olika scener så ser det kul ut. Dammluckedyket, sågverksbranden (well) , åka bakom spårvagn. Men scenerna har hela tiden något underliggande nedstämt och en del i det tror jag beror på att det är så detaljerat berättat. Då hinner det i stället bli för långtråkigt. Samtidigt är det väl det som är poängen, att berätta om livets mörka och ljusa sidor. Det roliga kan ha en mörkare baksida och vice versa.

Maggan: En fråga som jag ställer mig är vad författaren egentligen vill berätta? Från början känner jag av tydliga Backman-vibbar, men det är bara ett kort tag. Sedan blir boken och personerna allt mer endimensionella  och svåra att begripa sig på.  Bäst är när de befinner sig i Flödarp, då fungerar berättandet bättre. 

Ann-Sofie: Ja, Flödarp för alltid, ha ha. Jag gillar idén. En familjeberättelse. Att vi följer Jon och Eva hela livet och att det avslutas med deras vuxna barn. Men trots det långa perspektivet kommer jag aldrig under skinnet på karaktärerna. Kanske är det för att det hela blir för skruvat?

Maggan: Jag tyckte mycket om Eva, hon liksom väckte min medkänsla, men jag undrar över hennes passivitet, hur hon bara drev med i det liv som Jon skapade åt dem, trots att hon avskydde vissa saker. Där kanske förklädet som hon bär hela sitt liv är en ledtråd, att hon skyddar sig mot sin verklighet? Hon är definitivt inte en kvinna av idag. Jag gillar inte Jon, självisk och med total saknad av självinsikt. Tänker att Eva och Jon förblir barn,  de utvecklas inte till vuxna människor. 

Ann-Sofie:  Det är en lång räcka personer som glider förbi under den långa tid som boken utspelar sig. Och jag håller med om såväl Eva som Jon. Det är nånting med stämningen, jag saknar något där. Det sker händelser och händelser men de utspelas med ryggen mot mig på något vis. Jag blir inte berörd.

Maggan: Tycker att Flödarp för alltid skulle berättats på ett annat sätt med mer djup, mer gestaltning men då blir det förstås en helt annan historia.  Finns väldigt mycket att prata om (men inget vi kan yppa mer här, då spoilar vi för er andra). Kanske en bok som skulle passa en bokcirkel? Det tror jag.

Utgiven på Bazar 2024.

Publicerat

Ett samtal om Om uträkning av omfång 3

Nu har vi plöjt oss igenom den tredje delen av Om uträkning av omfång. I augusti kommer nummer 4 (av 7) och vi längtar förstås. Det är Tara Selter som är huvudperson. Eller kanske ännu hellre tiden. För tiden har hakat upp sig och dagen 18 november upprepar sig om och om igen. Obs att vi spojlar bok 1 och 2 här.

Ann-Sofie: När vi diskuterade den första delen pratade vi om att vi innan läsningen undrade hur det var möjligt att skriva en hel roman om ett och samma datum, om upprepning och evighet, utan att tråka ut en läsare. Efter bok två förstod vi än mer hur enastående den här berättelsen är. Och efter tre böcker om Tara Selter vet vi ju att det är fantastiskt. I slutet av bok två dök Henry upp. Det blir ju världens grej. Tänk att hitta någon att dela denna märkliga upplevelse med. Vad säger du om Henry?

Maggan: Spontant tycker jag att han är en rätt trist typ som dock kompletterar Tara alldeles utmärkt. Deras studier och diskussioner passar dem båda som hand i handsken men leder dem knappast framåt med att försöka läsa mysteriet avseende deras belägenhet. Varför just dessa två tänker jag? Tänker sedan att det kanske är en dystopi jag läser? En litterär sådan.

Ann-Sofie: Jag önskar att det inte är en dystopi. Inte för att jag särskilt längtar efter ett lyckligt slut, men inte heller undergången. Nummer tre är 200 sidor lång, men det tar tid att läsa ändå. Mycket filosofiska och för livet väsentliga tankar och diskussioner förs som får mig att stanna och tänka.: Hur ser jag på det här. Språket är fullkomligt lysande i Ninni Holmqvists översättning. Är det någon särskild händelse som du fäster dig vid i i bok tre?

Maggan: Taras kärlek och längtan efter sin man väcker djup medkänsla hos mig. Att hon söker upp honom och försöker få honom att förstå och att han glömmer så fort det blivit en ny 18 november. Men Taras och Henrys liv går vidare trots förluster av nära och kära, jag tänker nu på att en ny personlighet kommer in på arenan. Jag blev definitivt överraskad och imponerad av Balles uppfinningsrikedom, genialt!

Ann-Sofie: Verkligen! Jag sörjer också, för Tara och Henrys del, deras förluster. Kommer de bli äldre, kommer de dö? Nu med ännu en omvälvande cliffhanger i bokens absoluta slut ser jag hur svår tillvaron kan riskera att bli i del fyra.

Maggan: Ja, själva berättelsen tycks som enkel men det är den inte utan tvärt om. Och en icke väsentlig del av det hela är att jag tror på den. Jag tror lika mycket på Balle som på låt säga John Ajvide Lindqvist eller Marlen Haushofer som skrev Väggen.

Vi ser fram emot del 4 i augusti.