Etikett: Ett samtal om

Publicerat

Ett samtal om Aednan

Ann-Sofie: Om vi börjar med utsidan så är det en vacker bok. Är det polarsken? Snyggt typsnitt på titeln. Sidomfånget kan ju få en storslukare att baxna, närmare 800 sidor. Sidorna är dock inte tätskrivna för nu har vi ett versepos framför oss och det är inte ofta. Så här ser det ut:

Maggan:  Vägde den för skojs skull, 1,2 kg visade vågen. Ingen pendlarbok om man nu inte är e-bokläsare förstås. Hoppas det är polarsken, så fina färger.

Ann-Sofie: Jag tycker hela idén är magnifik. Att skriva tre generationers samers historia, en släktkrönika om en tillvaro som inte är särskilt väldokumenterad i skönlitteraturen. Jag fascineras också över ambitionen att göra det så här. I diktform. Aednan är lätt att läsa, det finns en tydlig framåtrörelse som gör att man vill följa Aslat och hans efterföljande.

Maggan: Jag blev gripen av nomadlivets ovillkorlighet i början av eposet, och  av poesin i skildringen av naturen. Allteftersom blir diktandet mer prosaiskt och vardagsnära, om nu dikt kan vara prosaisk förstås?

Ann-Sofie: Naturen är förstås helt och hållet närvarande och det är vackert men också hårt. DN skriver att de vita sidorna som omger de korta textraderna ”manar hon fram en känsla av vidder, slätter och fjäll.”. Fint uttryckt!

Maggan: DN har kanske rätt, men jag känner nog tvärtom, att människorna som skildras är fångade i de korta texterna omgivna av det ogenomträngliga vita. Visst är Aednan en arbetarklass-skildring?

Ann-Sofie: Det är ju en politisk berättelse. Kampen mellan svenskar och samer är närvarande från första stund när pojkarnas pappa vill lämna bort Nila för att han inte är stark nog. Allt förtryck som samerna fått utstå med särskilda pissiga skolor, åtgärder, beslut.

Maggan: Jag blev djupt gripen av Amanda Kernells film Sameblod och kanske stod filmen lite emellan mig och Aednan. Jag skapade mig få egna bilder utifrån texten, jag såg filmen framför mig istället. Men jag fascineras av skildringen av same-rättegången där domen kom 2016. Funderar på att beställa den från Gällivare tingsrätt, inte minst för att Aednan är ett diktverk, en dom skulle ge mig lite mer kött på benen om samernas historia.

Ann-Sofie: Bara du skulle önska en dom-läsning, Maggan. Vi önskar lycka till nu i omröstningen för Augustpriset.

 

Publicerat

Ett samtal om Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg

Maggan: Titeln gjorde mig brydd när jag hörde den för första gången vid presentationen på Augustnomineringseventet på Södra Teatern. Kändes trist och inte ett dugg lockande. Nu visade sig som tur var novellerna vara något helt annat än vad jag trodde.

Ann-Sofie: Jag citerar ett av Alla Mina Barn när jag berättade om boken: ”det kan vara väldigt spännande eller oerhört trist” Det var allt annat än trist. Jag tycker hela idén är helt fantastisk. Jag fattar inte att den gått mig förbi!

Maggan: Novellerna är som en riktigt god novell ska vara, lika innehållsrik som en roman. Gillar alla och eftersom språket är så lätt och luftigt slukade jag boken. Det handlar ju egentligen inte så mycket om sossarna, de bara råkar ju vara med ungefär som en historisk händelse. Kände du till alla?

Ann-Sofie: Japp, det gjorde jag. Jag tänker att socialdemokratins historia är väldig mycket svensk politisk historia.  Jag får påminna mig om att novellerna är fiktion. Även om det kittlar att Olov Palme var ute och åkte med Sal och Dean i Kerouacs On the road. Bäst, om jag nu ska välja, tycker jag om berättelserna om finansminister Sträng. Han påminner mig om svunna tider, om ett slags långsiktig stabilitet och stark övertygelse om hur saker ska lösas. Författaren låter Sträng säga: ”organisation, förhandling, resultat”. Det är vägen framåt.
I en novell går han i rosenträdgården med kungen.  Sträng skildras som trädgårdsmästaren, den som genom hårt arbete och erfarenhet skaffat sig kunskap om rosornas skötsel, kungen förefaller ha sin bas i akademiska fackstudier i ämnet och har inte grävt sig till den och fått jord under naglarna. Båda kan gemensamt betrakta rosen, och jag ser det som symboliskt, att rosen är socialdemokratin. Eller jag kanske bara övertolkar.

Maggan:  Jag tyckte det var roligt att läsa om finansminister Wigforss. Visste inte att han var så impopulär, men borde egentligen inte blivit förvånad. Att jag överhuvudtaget känner till hans namn beror på att man i den gamla flickboksserien Sprakfåle-böckerna nämnde honom och hans höga skatter. Tycker boken är så vackert formgiven, liten nätt och alldeles vit med en röd ros. Den var så lätt att hålla i handen.

Ann-Sofie: Vi slår ett slag för den här samlingen!

Maggan: Absolut, jag är också liter förtjust i tanken på att en så mycket äldre författare skulle tilldelas Augustpriset. Björn Runeborg firar sin 81-årsdag den 14 november.

Utgiven på Modernista 2018.

Publicerat

Ett samtal om Syskonen av Tessa Hadley

Nu tänker vi prata om en riktigt bra bok vi läst i sommar:
Syskonen.  Vi är så nöjda med läsningen!  Kort handlar den om fyra syskon återvänder till den prästgård i Herefordshire de ärvde efter sina morföräldrar. De ska tillbringa ett par sista veckor i det gamla ganska förfallna huset innan det säljs. Trots att många år förflutit faller de snart tillbaka i sin barndoms roller.

Maggan:  Vilken gestaltning! Älskade hur hon mejslade fram deras olika personligheter. Snacka om att INTE skriva läsaren på näsan.

Ann-Sofie:  Jag tycker om samspelet mellan de olika personerna. Egentligen avskyr jag när perspektivet flyttas mellan personerna, gillar bättre en subjektiv tredjepersonssynvinkel som stannar hos en och samma karaktär. Men hon löser det så elegant, Hadley, att det blir helt lysande. Allra bäst tycker jag nog om när hon låter barnen komma till tals. Det är otroligt inkännande. Det var oväntat när tiden förflyttades till en dåtid. Så glad jag blev. Det föll saker på plats.

Maggan:  Barnen skildras med fantastisk insikt, älskar när Ivy och Arthur hittar hunden i det öde huset och deras lekar och fantasier efteråt. Dialogen dem emellan känns totalt äkta. Vad tycker du om titeln Syskonen? Tycker att  originalspråkstiteln, The Past är genialisk,  inte helt lätt att översätta till svenska naturligtvis, och andra delen i boken heter ju ”dåtid”.

Ann-Sofie: Jag tycker Syskonen i sig är ett passande namn. Men det är också så allmängiltigt och som du säger är originaltiteln annorlunda , dock blir en rak översättning konstigt intetsägande. Däremot gillar jag det här omslaget bättre

Det är nog för att jag ogillar omslag med människor, högst subjektiv och inte så analyserad uppfattning. Nå, men boken är oerhört välskriven, en begåvad författare låter lite futtigt men det är vad hon är, eller hur! Att, som jag sa nyss, kunna röra sig mellan karaktärer med ett sömlöst flyt, att snyggt förflytta oss till andra tider , att skriva så perfekt inkännande dialog. Jag läser förstås gärna mer av Hadley. Kanske det kommer fler översättningar till svenska nu när den här titeln fått ett sådant genomslag.

Maggan:  Vill absolut läsa mer och vill helst göra det på svenska. Jag är helt enkelt rädd att missa nyansrikedomen i texten om jag läser på originalspråk. Amanda Svensson har gjort ett fantastiskt översättningsjobb!

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2018. Översättning Amanda Svensson.

Publicerat

Ett samtal om Kvinnan i fönstret av AJ Finn – Årets bok?

Vi fick Kvinnan i fönstret presenterad för oss på ett sätt som gjorde att vi började läsa den på vägen hem. Ann-Sofie som inte tycker om blodiga böcker var betänksam – i en halv sida. Sen var hon fast. För övrigt är det här en väldigt filmisk historia. Såväl när det gäller referenser som dramaturgi.

Maggan: Jag älskar alla filmreferenser! Redan på första sidan i romanen hamnar läsaren i en 2000-tals version av  Hitchcocks klassiker Fönstret mot gården och på sida två liknas grannkvinnan vid Rita Hayworth i den lika klassiska filmen Gilda. Redan där börjar jag läsa som om jag egentligen såg en film. En film i technicolor som i slutet på 50-talet.

Ann-Sofie: Jag hade hört (av dig?) att man borde vara uppmärksam på alla repliker. Men jag glömde bort det. Jag var så upptagen med Anna, om varför hon var instängd i sitt hus och var familjen var. Anna är dock väldigt uppmärksam på replikerna. Hon kan varenda film, varenda scen, varenda replik där hon sitter med sina vinflaskor och ser på film. Men det här är ingen patetisk kvinna, det blir man snart varse. Och visst blir man sugen på att plocka fram teleobjektivet och plåta lite hos grannarna?

Maggan: Efter att ha läst Kvinnan i fönstret kommer jag inte ens att tjuvglo in genom grannens upplysta fönster en mörk kväll. Gud vet vad för hemskheter jag skulle kunna se där.

Ann-Sofie: Och jag är tvärtom! Jag sitter med kikaren varenda kväll. Vi kan ju inte avslöja slutet här så klart. För mig var det helt oväntat. Ett Nämen!! Kanske nu, några dagar senare kanske jag borde ha anat det lite tidigare. Men jag älskar att få överraskningar. Eller säger jag för mycket nu?

Maggan: Vi kan väl säga att slutet är otroligt elegant, värdigt vilken thriller som helst och när orsaken till Annas trauma avslöjas går boken över från thriller till skräck. Kvinnan i fönstret är en värdig vinnare av Årets bok 2018 om det nu skulle bli så.