Väggen av Marlen Haushofer

Lundströms bokradio bokcirklar om Väggen, ett samtal som många av programmets lyssnare önskat. Det var länge sedan jag läste boken, och eftersom jag inte är någon omläsare av rang (se här) så letade jag fram en bloggy från 2007 ur gömmorna:

Hon har följt med sina goda vänners jaktstuga i bergen. En kväll åker vännerna till byn men själv bestämmer hon sig för att stanna kvar i stugan. Senare kommer hunden Lo springande tillbaka men först morgonen därpå begriper hon att något har hänt. Hon tar hunden och promenerar ner från berget och plötsligt slår hon emot något ”svalt och glatt”. En vägg, osynlig och omöjlig att forcera. Oändligt lång är den. På andra sidan ser hon en man som står som förstenad. Hon inser att han är död. Vad har hänt?

Flera år senare börjar hon skriva ner ”sin redogörelse” och det är den vi får läsa. Boken skulle på ett plan kunna vara en traditionell robinsonad. Berättarjaget lever ett inrutat liv med hunden, katterna, kon och så småningom kalven. Odlar, samlar, jagar.

Det som gör redogörelsen så obehaglig är att berättaren återger vad hon under åren gjort tillsammans med djuren på gården, samtidigt som hon berättar i en nutid där saker radikalt förändrats. Det leder till att det hela tiden vilar ett hot som förstärker berättelsen.

Romanen har också den existentiella aspekten av frågan om vad det är att vara människa. I den skenbart lugna berättelsen finns många tillfällen att fundera över det.

Är det en hoppfull bok? Slutar den gott? Välj själv.

PS av Mia Berner

Från OOOFbok 2007-06-11 19:07 hittar jag den här texten om bok som är värd att påminna sig om.

Under helgen låg jag i något slags feberdimma och i den läste jag PS Anteckningar från ett sorgeår av Mia Berner.

Den handlar om den finländske författaren Pentti Saarikoski som dog i mitten av 80-talet, endast 46 år gammal. Några år tidigare hade Mia Berner av en slump sett ett författarfotografi och snart köpte hon en bok av författaren som var Saarikoski.

Sen blir allt annorlunda 

De träffas. Ordet förälskelse används inte i boken, men kärleken uppstår omedelbart och de blir snart ett par. Boken handlar om Saarikoskis texter, deras samtal och deras liv. Det är skrivet under Berners första sorgeår efter hans död.

Jag fascineras av flera saker:

  1. Hans poesi. Vardagsnära och vacker.
  2. Deras intellektuella samtal. Det måste vara härligt. Och svårt.
  3. Hur Mia Berner får stå för hela hushållsarbetet, låter hans konstnärsskap gå före allt annat, alltid bär bagaget åt dem båda när de är ute och reser (”Pentti bar aldrig några väskor”) samt står ut med hans supande.

Det är kärlek säger min goda vän C när vi talar om saken.
Okej.

Dagens tanke: Jag minns fortfarande hur jag läste och förundrades av denna väldigt bra bok. Men vem var min goda vän C som så visste vad kärlek är? Jag plöjer både minnet och adressboken.