Vi diskuterar Felicia försvann. Här skriver Lotten om diskussionerna från första boksamtalet på #bokresan:
Vi var så många som 17 personer som samlades runt ett konferensbord på Syninge kursgård för att diskutera en bok som alla hade läst om, men alla inte hade läst: ”Felicia försvann”. (Ingen hade läst om boken – alltså två gånger, kanske ska tilläggas.) De fem som inte hade läst boken, satt med pga. intresse för t.ex. personliga relationer, mamma–dotterrelationer eller Anna Wahlgrens barnrelationer.
Själv minns jag från min småbarnstid i början av 90-talet att alla var otroligt positiva till ”Barnaboken” – men de runt bordet höll inte alls med utan mindes att alla alltid har varit negativa till tokerierna om hur
• barn ska vara vansinneshungriga när de kommer till matbordet för att de ska vilja äta vad som helst som serveras
• barn kan få skrika sig till sömns
• det är bra att röka under graviditeten, för då föds barnen mindre.
Och här kommer jag nästan att knyta ihop säcken innan jag ens har hunnit öppna den: det man minns är inte alltid med sanningen överensstämmande.
Att Anna Wahlgren är en något originell människa kan vi alla sluta oss till efter tre decennier i rampljuset. Vem hennes dotter Felicia är, vet vi dock inte. Hon har skrivit en bok om sin uppväxt … eller i alla fall delar av sin uppväxt. Hon har glömt sex år av sitt liv … eller bortträngt det medvetet? Hon har beskrivit sitt bedrövliga liv helt sanningsenligt … utom att hon i slutet av boken går på sin mammas begravning.
Så vad är det vi läser? Memoarer? Roman? En fantasi med realistiska inslag? En memoar med påhitt som kryddar fantasin? Ptja, vi vet inte och kom heller inte till något svar under diskussionens gång. Men att det är en bok som är värd att läsas, var de flesta överens om; den är välskriven, lättläst, intressant – men förfärlig om historierna var sanna. Några andra obesvarade frågor var
• var var pappan? (vilket även Eva Moberg frågade sig)
• var var alla andra människorna runtomkring?
• finns det sjukhusjournaler som kan bekräfta att hela barnaskaran led av undernäring?
• hur kan det komma sig att några av barnen inte håller med om det som Felicia beskriver?
• varför skrev Felicia under pseudonym när det är fullständigt självklart vem hon är?
• hur ställer sig Felicia till att historien upprepar sig nu när hon inte har vårdnad om ett av sina egna barn?
• kan vi lita på att allt utom begravningen har skett eller är bokens innehåll bara sant för Felicia?
• måste man ha kontakt med och komma överens med sina föräldrar bara för att de är just det?
• är det bättre att göra upp i bokform när plågoandarna är döda (som Leif GW Persson och Patrik Sjöberg)?
Och vilket ansvar har man som förläggare – hade det här hellre kunnat skötas inom familjen eller finns det ett allmänintresse bara för att Anna Wahlgren är Anna Wahlgren?
Funderade vi medan vi släntrade in i restaurangen för att äta semlor och jag med bestämdhet berättade hur jag minns att alla mina somrar under barndomen var soliga utan en endast regndroppe. (Säcken knyts nu med dubbelknut.)
_____
Ann-Sofie har också bloggat om Felicia försvann
I mitten av 80-talet började jag läsa Barnaboken. Den var tjock, tydlig och kärleksfull. Jag läste den och tyckte om vissa saker. Hur vi skulle ha fokus på att hjälpa barnet att bli självständigt och inte alltid låta det vara den axel kring vilken vår tillvaro snurrade. Andra saker irriterade mig eller gav mig dåligt samvete. Att vi skulle skura golven varje dag och att barn borde vara hemma istället för på dagis. Jag skrev ett brev till Anna W om saken och snart kom det ett svar tillbaka. Ett av de finaste brev jag har fått tror jag.