Matildas värld rämnar när hennes kära barndomsvän Ellen tar livet av sig genom att hoppa från en balkong. Hur kan hon ha missat att vännen var så förtvivlad, Matilda kan inte förstå och hon blir som besatt av att få veta varför. Deras vänskap var djup, deras närhet var som systrars även om Matilda flyttat till Stockholm och Ellen var kvar i Malmö. Vad dolde sig inom Ellen? Och deras andra vänner i Malmö, varför har de heller inte de lagt märke till Ellens mörker. Matildas sorg och chock är gränslös och tar sig uttryck i besatthet, hon försummar sitt barn, sin man och det barn hon har i magen i sin oförmåga att acceptera att det inte finns något tydligt svar till varför Ellen inte ville leva.
Jag är imponerad av romanbygget, av den febriga känslan som texten förmedlar. Det är trots det tunga ämnet fart och riv i boken och jag blir mer och mer orolig för Matildas psykiska hälsa. Hon tycks regrediera till en tonåring och tappar all självmedvetenhet. Skulle vilja ta tag i henne och tala klarspråk att man som ung är aldrig är beredd på att en jämnårig vän ska dö. Förvisso är ett självmord en annan sak än olycka eller sjukdom, men att jämnåriga dör är en del av allas våra liv och att hon måste ta ansvar för sitt barn och sitt ofödda barn först och främst. Jag är inte säker på att hon i sitt tillstånd skulle lyssna förstås, hon har sjunkit alltför djupt ner i mörkret. Ska inte skriva mer än så, ni får läsa den här excellenta debutromanen själva. Tror att den även tilltalar unga vuxna om ni har en sådan i närheten.
Utgiven på Forum 2024.
