Etikett: Forum förlag

Publicerat

En saga om tidens väsen

Gästbloggare: Emma Palm

Jag ska börja med att säga tack för att jag får gästblogga här även om det inte riktigt var min första reaktion när jag fick frågan. Då blev det mer som ett: Herre Gud hur ska jag ta mig ur det här levande?! Men nu x antal månader senare har jag ändå läst En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki och att få skriva om den känns bara roligt.

9789137142777På en ö utanför Kanadas stillahavskust hittar författaren Ruth en havstulpantäckt plastpåse uppspolad på stranden. I den under många fler lager av plastpåsar finner Ruth och hennes man Oliver en Hello Kitty-matlåda innehållande ett armbandsur en anteckningsbok några brev och en dagbok. Dagboken tillhörde Nao, en sextonårig japansk flicka. I den har hon skrivit om sitt liv, om hur hon blir mobbad i skolan och om pappan som efter att de flyttat tillbaks till japan ständigt försöker ta sitt liv. Men hon har också skrivit om sin gammelmormor Jinko som är den enda ljusa punkten i Naos liv och om sin gammelmorbror Haruki som var kamikazepilot under andravärldskriget. Ruth börjar läsa dagboken och inser att den såklart är skriven för många år sedan men på något vis verkar det som om Nao skriver till henne och att deras liv är sammanflätade, att de lever i ett och samma nu. Hon blir besatt av att hitta mer information om Nao och googlar frenetiskt. Men den information hon hittar försvinner allteftersom hon läser det och hon verkar dessutom kunna påverka vad som händer i Naos liv.

Precis som Ruth blev jag besatt av Naos liv och (det ska erkännas) googlade också lite. Det är den typen av bok där man bara måste få veta hur det går på slutet. Samtidigt som den kan vara så tung att man måste ta en liten andningspaus för att orka läsa vidare. Lyckligtvis lyckas Ozeki lätta upp stämningen genom Naos fantastiska humor och en hel del ironi. Jag älskade den och tyvärr tog den slut alldeles för fort. Så läs den, googla lite du också och ta några andningspauser för det lär du behöva.

En saga om tidens väsen. Ruth Ozeki. Utgiven på svenska av Forum 2015, i översättning av Molle Kanmert Sjölander

 

Publicerat

Familjen jag hade av Bill Clegg

Vet du, när Gud sätter ihop familjer tror jag att han blundar och pekar i telefonkatalogen, och sedan säger han åt dem han hittar: ’Gratulerar! Ni ska tillbringa de närmaste sjuttio åren tillsammans, även om ni inte har någonting gemensamt eller ens tycker om varandra. Och – om ni, bara för ett ögonblick, inte bryr er tillräckligt mycket om någon av de här främlingarna, kommer ni att känna er genomruttna.’ Det är vad jag tror. Vad tror du?

Jag tycker om det här citatet från Douglas Couplands Generation X. Även om jag har en betydligt mer positiv syn på familjen så är telefonkatalogs-tanken inte helt orimlig. Man får vad man får. Man har vad man har. Och banden emellan är av en så säregen sort att jag ständigt fascineras.

bildFamiljen jag hade börjar i en katastrof när familjen upplöses i en explosion. Det är Junes hus som sprängs i luften natten innan hennes dotters bröllop. Dottern och hennes blivande make, Judes partner, dotterns pappa, Alla försvinner i explosionen. Men varför var just June utanför huset? Varför var just hon den som inte var inne och sov?

Berättelsen förs framåt när olika röster i familjen och i familjens perifera värld berättar sina historier. Bilden blir allt klarare. När allas röster hörs så blir helheten så mycket tydligare, kanske vackrare men tveklöst så mycket sorgligare än om bara en berättarröst skulle ha fått hålla ordet. Fiktionen blir större än verkligheten och jag älskar verkligen den här boken just därför. Jag läser saktare och saktare för att den aldrig ska ta slut.

Men nu är det slut. Obönhörligen. Så jag läser recensioner i stället. I Svd skriver Eva Johansson att den tyngs ”av för många överflödiga bipersoner och störande utvikningar och av en framvällande flod av detaljer. Clegg tycks tro att praktiskt taget varje gestalt som dyker upp i romanen kräver en egen och fullständig bakgrundshistoria, något som stjäl fokus från romanens egentliga kärna och ärende”. Jag som hatar babbel i romaner tycker tvärtom. Att alla utvikningar, alla personer, alla bakgrundshistorier är just det som gör den här romanen. Precis som en familj.

Familjen jag hade. Bill Clegg. Utgiven 2015. På svenska hos Forum förlag, i översättning av Manni Kössler.

Publicerat

Kvinna inför rätta av Louise Doughty

9789137143989[1]Yvonne Carmichael är 52 år gammal och genetikforskare med ett imponerande CV. Jag får intrycket av att hon tycker om sig själv, har förlikat sig med sina mindre positiva egenskaper och är en kvinna med självklar pondus och självförtroende.
Jag antar att det är dessa attribut som gör att hon utan åthävor plötsligt befinner sig i en passionerad kärleksaffär med en man hon kallar X. Hon vet var han jobbar, hon tror sig veta med vad och det räcker för henne. Hon behöver inte veta hans namn, hon är uppslukad av förtärande passion.

Det är i Yvonne huvud vi befinner oss romanen igenom och hon berättar sin historia med tillbakahållen nerv visuellt detaljrikt och genomsyrat med en viss ödesmättnad.
Jag åker med och slukar hennes ord. Jag gillar henne och läser rastlöst inför den händelse som är av sådan dignitet att den leder till rättegång med Yvonne som svarande.

Jag måste här bara nämna kapitel 16 som inleder scenerna i domstolen och som är lysande skrivet med plågsam detaljrikedom. Yvonne är på väg i fångtransport till domstolen Old Bailey, hon mår illa och föreställer sig livet utanför i Londons morgonsstress:

Jag har aldrig upplevt irritationen under måndagsmorgnarnas pendlande mer lockande. Kommer någon av alla de där människorna ens kasta en blick på den här transportbilen när den kör förbi på gatan, undra vem som kan sitta där inne?

När hon kommer fram till Old Bailey får hon en brandgul plasthaklapp med en siffra om halsen och forslas till en cell i väntan på att bli förd till rättssalen. Från och med nu är boken inte bara en bladvändare, den nogsamma skildringen av Old Bailey och den anklagades väntan på att rättegången ska börja kryper under skinnet på mig och jag tänker att jag nog aldrig läst en roman som så skoningslöst skildrar en rättsprocess från den svarandes horisont.

Det är klaustrofobiskt, psykologiskt utmattande och väldigt gripande, förmodligen därför jag hyser en sådan sympati med Yvonne. Jag läser bara några sidor i taget nu, jag står liksom inte ut. Det hjälper inte att försöka lätta upp läsningen med att tänka på de fåniga peruker som britterna bär i domstol eller på den trevlige karibiske vakten som bjuder Yvonne på te, men till slut har jag läst klart. Kvar hos mig finns Yvonnes öde och hennes bitterljuva minne av Apple Tree Yard.

Apple Tree Yard är romanens titel på originalspråk och egentligen tycker jag att boken borde hetat så även på svenska. Men föralldel Kvinna inför rätta är ju inte så pjåkigt det heller, framförallt är det en rejäl svensk titel som alla förstår.

Utgiven av Forum 2015, översatt av Manni Kössler.

 

Publicerat

Du av Caroline Kepnes.

9789137143385[2]Tänk om den vänlige och aningen töntige killen i bokhandeln i själva verket är en slug, psykopatisk stalker? Tänk om Du är en ung kvinna som råkar besöka denna bokhandel och han fattar tycke för dig? Tillika har Du betalat dina böcker med kort varför han vet ditt namn och lätt kan ta reda på din adress. Du bor på första våningen och gillar att ha fönstret öppet. Du är flitig att dokumentera ditt liv på diverse sociala medier. Du är ett fantastiskt byte! Eller inte?

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag tycker om Du. Välskriven och humoristiskt berättad och fylld av New York-kulturella referenser, inte minst Woody Allens underbara film Hanna och hennes systrar. Men är Du speciellt obehaglig? Jag menar som licensierad boknörd som ofta besöker boklådor borde jag vara skräckslagen?

Kanske beror min ljumma inställning till boken på att jag inte finner unga välburgna amerikanska collegestudenters liv och leverne speciellt intressant. Låt oss säga att jag nog är för gammal för att identifiera mig med bokens Du, trots att hon är illa ute, mycket illa ute. För när hon inte visar sig vara det lätta byte som stalkern trott måste han vidta drastiska åtgärder för att komma nära.

En annorlunda touch är att stalkern är bokens jag, det vill säga berättaren. Av det han talar om för oss förstår vi att han är lika känslokall och skicklig på att döda som någonsin Highsmiths Ripley och Buthler & Öhrlunds Silfverbielke. Fast mig skrämmer han inte, men så skulle han aldrig vara intresserad av att mörda en kulturtant som passerat de femtio.
Om jag inte var i vägen förstås…

Utgiven av Forum Bokförlag 2015, översättningen är gjord av Manne Svensson.