Brev från Europa – Paris n:o 5

bronMin följeslagare i Paris är Andras Lévi . Han kom hit från Budapest för att studera arkitektur.  Med sig har han ett uppdrag, nämligen att lämna över ett brev till en ung dam på Rue de Sévigné, strax intill där jag bor. Ganska snart efter att han kommer till Paris flyttar han till en vindskupa på Rue des Écoles 34. Jag är förstås där och tittar på den röda dörren.

Men saken är den att han bor inte där längre. Och Klara bor inte heller kvar på Rue de Sévigné. Året de träffades var 1937. Och båda var judiska.

Jag hänger Andras i hasorna ett tag ändå när han ovetande om det kommande kriget visar de vackra byggnaderna i Paris på ett helt nytt sätt.

1500-talspalatset Carnavalet med sina lågreliefer av de fyra årstiderna. […] Guimards synagoga på Rue Pavée vars fasad gick i flacka, mjuka vågor som en öppnad skriftrulle. […] vidare längs Rue Denfert-Rochereau där byggnaderna signerade Le Corbusier och Mallet-Stevens, Raymond Fischer och Pierre Patout stod med sina strama, rena linjer som utstrålade en sådan styrka i den bleka januaridagern.

Tack för det! Jag hade aldrig noterat detaljerna annars.

Åren går och 1937 blir 1938, 39, 40…45. Det blir fruktansvärt och sorgligt men omöjligt att sluta läsa. Den osynliga bron är ett riktigt välskrivet mastodontverk. Så mycket forskning författaren måste ha gjort. Det är detaljer och noggrannhet men motsatsen till katalogprosa. Jag följer hela krigets fasor från en annan horisont – Ungerns – än jag tidigare gjort. Det är vardag och konkretion. Det är krigshärd och klasskillnader. Och helt fantastiskt välberättat på många hundra sidor.

Den osynliga bron. Julie Orringer. Utgiven 2010. På svenska av Forum förlag 2012 i översättning av Ann Björkhem.

Med andan i halsen – 2x hastighet på Storytel

Jag är som bekant inte så överdrivet förtjust i ljudböcker eftersom jag tappar koncentration så lätt. Men när jag utnyttjade två gratisveckor hos Storytel provade jag att lyssna snabbt. (Enligt Breakfast Book Clubs ljudboksexpert finns den möjligheten bara på iPhone än så länge.) Med 2x hastigheten kom jag upp i den takt som jag vanligtvis läser böcker. Det något dramatiska uppläsningssättet som jag ogillar försvann till viss del också. Berättandet blir mer neutralt, precis som när man läser en bok.

Den första boken jag nu lyssnade till var Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt. Här är en kvinna i ett ganska vanligt äktenskap på gränsen till uppbrott. Inte för att det är vad hon en gång önskade sig, , men hon kämpar på.  Ända till den dagen då en extremt stor lottovinst ställer så gott som allt på ända. Välberättad och välöversatt. Men sådär halvbra historia. Blev inte så engagerad och hade jag läst i stället för att lyssnat hade jag nog tröttnat tror jag. Men med hög hastighet i uppspelningen krävdes koncentration och det skapades en spänning i det snabba talet som gav boken något extra! Det tycker jag är intressant.

Bok nummer 2 var Klara Zimmergrens Längtan bor i mina steg som jag verkligen tyckte om. En längtan efter att få barn är utgångspunkten, men utan sentimentalitet. Dessutom löper kärleken till djur som en stark fåra genom hela boken och jag älskar dem alla: elefanterna, hundarna och särskilt Frasse. Jag varvade mellan 1.5x och 2x i hastighet och båda fungerade bra.

Kommer jag lyssna mer nu då när jag hittat en galant lyssningstakt? Nej. Det var roligt att lyssna. Men inte 169-kronor-i-månaden-kul. Dock måste jag kolla upp detta med att reglera hastighet när man lyssnar på ljudböcker som man köper. Finns det?

Tre dagar – fyra böcker

tempSolen skiner och tjopp tjopp  så ligger jag i solstolen igen och läser läser sover och läser. Hjärnan går ner i ett lägre varv och ibland får jag läsa ord för ord i boken. Frågar ni mig kan det gott få vara 30.6 grader flera veckor. Det här är vad som hänt:

SLB uppmanar till novella-läsning. Vad är en novella egentligen? En kort roman eller en lång novell?  A.J Fikry säger att … novella i something of a grey area…  och jag tänker länge att det har med längden att göra.  Fikry skriver i sina samlade skrifter hursomhelst  att Den röda ponnyn av John Steinbeck är en novella och min bibliotekarie går till magasinet och hämtar det tummade exemplaret. Det lustiga är att Den röda ponnyn består av 4 kortare texter, typ noveller. Är det där som vi närmar oss novellan? Har ni någon bra definition? Pojken Jody spelar i olika åldrar huvudrollen i samtliga texter  Det är landsbygden och det är jordbruket och hästskötseln. Det handlar om förtroende och vänskap, om leda och att bli vuxen. Inte sällan brutalt, i synnerhet för mig som är känslig för när djur far illa.

Från röd till gul när det handlar om omslag och äntligen läser jag Ryssar är sådana som gillar björkar av Olga Grjasnowa. Halva boken så bra och intressant! Andra halvan ganska trist eller i alla fall inte lika bra. Jag tycker om Maria, Masja, som bor i Tyskland efter att familjen lämnade Azerbadjan efter 90-talskriget. Hon är vilsen och när ytterligare en tragiskt sak händer i livet drar hon iväg till Israel. Det är fram hit jag tycker om det, ser blir det lite segt. Det tycker inte Johanna L på bokhora.

När jag ligger där i stolen märker jag plötsligt, eller okej successivt, hur armen känns helt överansträngd. Jag förstår att nästa bok jag läser måste vara lätt (läsplattan glömd hemma). Det blir pocket och det blir Kärlek är ett blandband av Rob Sheffield. Den var däremot svår att läsa i lugn och ro. Boken bygger på ett antal blandband/låtlistor som författaren satt samman genom livet. Hela tiden ville jag lyssna på Spotify eftersom 75 % av låtarna hade jag inte hört (talas om). Och den mentala tröskeln att ta sig upp ur solstolen… Sådant tar tid. Innan jag börjar lägga ut orden om min stora kärlek till blandband*, eller numera de låtlistor på Spotify som folk sätter ihop, måste jag förstås säga att boken framförallt är en berättelse om Robs fru Renée som dog mycket hastigt. Det handlar om deras kärlek, hans sorg och hur musiken och alla de här blandbanden var så centrala i deras liv. Varning för tårar.

Den fjärde boken googlade jag fram i sökningen ”Paris skönlitteratur”. Den förtrogne av Hélène Grémillon. Här lönar det sig sannerligen att ligga still och läsa i ett svep, för det är lätt att gå vilse i vem som berättar vad för vem och när. Men i-ett-svep-läsning är ju den bästa läsningen. Jag är lite misstänksam mot berättelser som startar med ett brev som innehåller något avgörande. Här är det Camille som efter sin mammas död får ett tjockt brev, ja inte bara ett förresten, som berättar en spännande historia. Men det funkar bra, romanen är lyckad i kompositionen med flera oväntade vändningar.

Sen klev jag upp.

——–

* 90 minuters blandning på kassettband är inte samma sak som låtlista på Spotify, som kan göras oändligt evighetslånga. Hela Spotify är ju som ett enda blandband om man hanterar det på fel sätt. 90 minuter kräver att man väljer ut rätt låtar med rätt längd och fogar samman dem med eftertanke. Så när jag sätter ihop mina låtlistor: ”producera för helvete”, ”ta det lugnt” och ”cocktailmusik” försöker jag tänka nittio minuter. Nästan.

 

Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker

Kärlek och umbäranden i en fattig by i Burma under mitten förra seklet låter kanske inte som en feelgoodroman, men det är precis vad Sendkers roman är!         Julia Win har nyligen tagit sin juristexamen då hennes far försvinner spårlöst under en affärsresa till Asien. Julia som är född och uppvuxen i New York inser med bestörtning att hennes far aldrig någonsin berättat något om sitt liv före han kom till USA som ung burmesisk invandrare. Hon frågar sig vem han egentligen är och om han dolt något för världen under åren som framgångsrik New York advokat.

Ett, av en slump, upphittat brev, leder Julia inte bara till Burma, utan till en helt annan värld. På ett slitet tehus i en avlägsen burmesisk by, blir hon tilltalad av U Ba. Han vet hennes namn och säger sig ha väntat på henne. Han har inga direkta svar på var hennes far är och vad som hänt utan börjar i stället stilla berätta en historia. U Ba berättar om den blinde pojken som tillägnat sig förmågan att höra hjärtslag och om flickan som var hans vän och ledsagare. Julia är förvirrad men sugs in i berättelsen och återvänder till det förfallna tehuset dagligen för att lyssna till U Ba.

Konsten att höra hjärtslag är en vemodig och vacker roman om kärlek, omtanke och värme mellan människor som lever under små förhållanden. Den vackra skildringen av Burmas oländiga natur får mig att längta efter att besöka detta för mig väldigt okända land.

Jan-Philipp Sendker är en tysk författare som under flera år arbetat som korrespondent i Asien. Boken är översatt till ett flertal språk och har varit en stor succé i sin engelskspråkiga översättning.

Fast här undrar jag lite? Varför är texten översatt från engelska till svenska då den från början är skriven på tyska? En översättning blir väl alltid bäst om den görs direkt från originalspråket? Säkert finns det en bra förklaring, men jag hoppas ändå att uppföljaren som på engelska heter ” A Well-Tempered Heart” blir översatt från originalspråk om den nu också ska översättas till svenska.

Konsten att höra hjärtslag är utgiven av Forum Förlag.