Etikett: Forum förlag

Publicerat

Goda grannar av Mattias Edvardsson

Eftersom jag hyser en djupt rotad misstro mot skenbart fridfulla villakvarter blir jag fast redan när jag hör titeln. Småbarnsmamman och tillika mäklaren Bianca blir påkörd och svårt skadad på familjens uppfart i just ett idylliskt villaområde. Bilen framfördes av en kvinnlig granne och allt tyder på att det var en olycka. Eller bör hennes man Micke, som hör ambulansens olycksbådande sirener ljuda på väg hem från jobbet, ana oråd?

Ironiskt nog har Bianca, förmodligen lite yrkesskadad, dammsugit nätet efter information om grannskapet innan hon och Micke köpte huset. Hon är också, även det ironiskt nog, ganska skrockfull och oroar sig ofta för att det värsta ska hända. Nu ligger hon i koma på en intensivvårdsavdelning medan hennes man och de två barnen står hjälplösa bredvid.

En roman om ett brott står det på omslaget, (måhända inspirerat av Sjövall & Wahlöös ”roman om ett brott”), men precis som Edvardssons tidigare romaner är Goda grannar mer än en spänningsroman. Edvardsson har fingertoppskänsla i att med små medel skapa såväl karaktärer och relationer. Hans texter ligger nära verkligheten. I Goda grannar kommer vi nära skolans värld, (Edvardsson är lärare själv), insiktsfullt skildras diagnosernas och föräldradominansens tid och landar i det faktum att trots all vilja till utveckling är människans beteende sig likt.

En detalj i Edvardssons texter som jag verkligen uppskattar är de små subtila kornen av humor som finns gömda i texten. Som när grannen på fullt allvar menar att man bör borra en egen brunn för att kunna ha en perfekt gräsmatta även vid vattningsförbud eller det lilla barnet som menar att mamman bör vara utsövd eftersom hon sovit jättelänge, när hon egentligen varit medvetslös.

Vore kul om Goda grannar precis om Edvardssons förra bok, En helt vanlig familj, blev en världssuccé! Romanbyggena påminner om varandra men historierna är olika. Goda grannar känns väldigt svensk i jämförelse, inte minst i skolskildringarna. Men vad fasen, varför funderar jag över detta? Bra Nordic Noir är boken i vilket fall som helst!

Utgiven på Forum 2020.

Publicerat

Ett samtal om Olive, igen

”Det är någonting med Strouts karaktärer som gör att jag förälskar mig i dem, de är ofullkomliga, vänliga och ofta lite till åren komna. De är omruskade av livet och underkastade småstadens gåva och förbannelse. Även när Strouts penna är skarp som en skalpell genomsyras texten av värme och medmänsklighet”, skriver Maggan när hon läste Olive Knitteridge för ett par år sedan. Nu har vi läst den nya boken om Olive, Olive, igen.

Ann-Sofie: Jag gissar att din välformulerade uppfattning som citeras här ovanför, fortfarande håller?

Maggan: Ja, precis så skriver Strout och i nya Olive-boken är ju faktiskt åldrande ett genomgående tema.

Ann-Sofie: Jag tyckte precis som du otroligt mycket om första boken om Olive. Strouts sätt att berätta, närmast i novellform, med olika nedslag i människors liv och där Olive inte nödvändigtvis har huvudrollen, det tycker jag är spännande. Här får Olive mer plats än i den första boken, är det inte så? Jag uppfattar att hon kommer till olika insikter nu. Kärvheten finns kvar, men hon betraktar sig själv och sitt liv på det sätt som man kanske gör när man åldras. Hon ser sin egen roll och betydelse i vissa skeenden, till exempel i relationen till sin son. När hon kommer underfund med vilken sorts mamma hon varit, det är så berörande. Nog är den här boken också mörkare än den förra?

Maggan: Den är mörkare, kanske för att den handlar om åldrande. Olive är äldre, hennes livssorger många och hon blir smärtsamt medveten om filosofen Kierkegaards ord: ”Livet måste levas framåt men kan bara förstås bakåt”. Hon upplever ålderdomens förbannelse att stå ensam kvar när vänner och makar dött.

Ann-Sofie: Ja, jag blev oerhört berörd på många ställen, när hon reflekterade över sig själv som mamma och maka. Så insiktsfullt. Men jag måste också säga att det är så intressant att få läsa om människorna runt omkring. De som har bott i staden och lämnat av olika skäl. Jag tänker till exempel på familjen vars hus brann ner. Tragiska inkännande berättelser.

Maggan: Förstår precis vad du menar. Jag älskar hennes sätt att betrakta sina medmänniskor, hennes blick är obarmhärtigt avslöjande men så underbart vänlig och omtänksam. Men det allra sista kapitlet golvade mig, ett så underbart slut på de två böckerna om Olive.

Vill du veta mer om hur vi älskar Elizabeth Strouts böcker? Läs om Olive Knitteridge, Om Lucy Barton eller varför inte Ann-Sofies Love Letter till författaren herself.

Olive, igen av Elizabeth Strout. Utgiven 2019, på svenska av Forum förlag 2020 i översättning av Helena Hansson

Publicerat

Frukostintervjun: Håkan Norebäck

En inställd frukost är verkligen inte ”också en frukost”. I förra veckan blev vår bokfrukost med Håkan Norebäck uppskjuten på grund av ni vet vad . Men vi läser hans väldigt bra roman En sista vinter på ändå och undrar förstås över författarens frukostvanor.

Godmorgon Håkan! Vad äter du till frukost?
Inget. Frukost är otroligt överskattat om man inte är ute i skogen och jobbar tungt. Det räcker fint med en god kopp kaffe.

Copyright/fotograf: Gabriel Liljevall

Ingen frukost! (plats för förfärad emoji). Får man fråga vad du helst läser till morgonkaffet då?
Texten jag skrev under gårdagen.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas, som är en gammal favorit. Problemet är att det nog inte blir så mycket mer gjort den dagen med den boken i händerna, så det är kanske bättre med Lotta Lotass, Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet. Och om inte det funkar rekommenderar jag Lite död runt ögonen av David Ärlemalm, som kan konsten att få folk att vakna till ordentligt

Vad läser du just nu?
Nickelpojkarna, av otroligt starka författaren Colson Whitehead.

Jobbig fråga, men skriver du på något nu?
Just nu jobbar jag med nästa bok, som delvis är en kärlekshistoria, och delvis en psykotisk roadmovie.

Låter spännande! Vad använder du som bokmärke?
Alltid hundöron. Ju fler desto bättre. Det handlar om ”boa in sig” i boken, skriva i dem, anteckna och stryka under. Vissa böcker sliter jag ut till dess att jag måste tejpa ihop dem.

Heja hundöron! En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Kaos med någon slags underliggande struktur funkar oftast bäst för mig. Och den principen blir verkligen tydlig i bokhyllan. Kaos. Men med ordning. Typ.

Tack för intervjun och ha en fortsatt bra dag. Vi ser fram emot en bokfrukost längre fram på året!

Publicerat

En eskapistisk bloggy om mat och matpriser

Innan jag började följa Folkhälsomyndigheten och senaste nytt om covid-19 läste jag gärna artiklar om Gulddraken, det matpris som DN delar ut till den bästa Stockholmskrogen och recensioner från deras Krogkommission. Jag när en hemlig dröm om att få vara med där och vara den där personen som inkognito går på krogen för att bedöma mat och servis och sedan recensera i tidningen.

Dagens inlägg är därför en eskapistisk vintagebloggy om boken Den hemlige gästen som är skriven av en av DN:s krogkommissionärer. Den publicerades 2011 på min anrika blogg OOOFbok.

”Mitt första restaurangminne, och då menar jag inte OK-mackens grillbar i Västerås, utan på en riktigt fin restaurang med bordsservering och servil servitör var på en krog på Regeringsgatan i slutet av 60-talet. Jag minns inte namnet, jag minns inte ens vad jag åt men jag minns bonuspappa Lennarts sätt att betala. Han halade helt enkelt fram ett grönt kort  – ett jorokard – och vips, utan pengar hade han betalat för hela stora familjen. Fatta, man behöver inga pengar!*

Det första minnet av god krogmat är från Markurells, också i slutet av 60-talet. Restaurangen låg i hörnet Vasagatan/Mäster Samuelsgatan i Stockholm och var på den tiden riktigt hygglig. Mamma bjöd ”sin lilla flicka” och jag fick välja vad jag ville. Tom Collins valde jag då, men uppmanades att välja om,  från en annan sida i menyn. Då blev det räkcocktail. Faktum är att jag inte ätit en räkrätt som den på Markurells. Ett glas placerat i ett annat isfyllt glas, fyllt med stora fasta räkor, lite majo, dill och någon krydda. Inga grönsaker. Fantastiskt! Med åren har minnet av räkcocktailen troligen fått romantiskt skimmer och patina, men gott var det.

Jag läser mer om restauranger och mat än faktiskt går på krogen i Stockholm numera, trist men sant. DN:s På stans genomgångar och tester är roliga att läsa, jag bockar för i marginalen och noterar i minnet.  Dit ska vi gå! Men när vi väl går är det närhetsprincip och slump som avgör. En av DN:s krogkommissionärer har kommit ut med en bok som handlar om att gå på krogen. I ett smakligt danskt band, illustrerad av Stina Wirsén presenteras i ledig stil hur man får ut det mesta av sitt krogbesök, klassiker på menyn (Toast skagen t ex), vinkunskap och hur en yrkesätare arbetar. Boken fungerar som en uppslagsbok, förvisso subjektiv sådan, men innehållsrik. Varför är författaren hemlig? För att kunna fortsätta sitt jobb som krogkritiker. Men det är kulturellt: ’I Sverige är bruket att matkritikerna testar anonymt lika traditionellt som sill på midsommar och skinka på jul.”