Margaret Drabble

I min bokhylla har i evigheters evighet legat boken De mörka vattnen stiger av Margaret Drabble. Boken kom på engelska 2016 och fick stora och strålande recensioner, tillräckligt för att jag skulle få oroväckande höga förväntningar och därför ville lägga romanen åt sidan tills det lagt sig. Äntligen har jag tagit fram den för att läsa.

Av Drabbles romaner finns ganska mycket översatt till svenska och jag har läst en del. Hon är skarp och ofta rolig. Den allra första romanen jag läste var De sju systrarna och den gjorde intryck. ”Torr humor i denna allvarliga bok”, skriver jag i mina anteckningar. Mycket intressant berättarteknik genom de ändrade perspektiven som skapar ett slags upplöst fiktion. Genom hela boken följer marginaltecknade inledningar i kärnfulla meningar som fungerar som ledsagare i berättelsen. Som jag nu använder för att ledsaga dig genom denna bloggy.:

Hon sitter ensam, högt upp en mörk kväll under tredje året av sin vistelse i staden. Candida har, efter ett långt liv med sin man Andrew blivit lämnad. Hon flyttar från Suffolk till London, Ladbroke Grove. De tre döttrarna är besvikna, skriver Candida i sin dagbok. De tror att det var hon som drev Andrew i armarna på Anthea.

Hon räknar sina vänner på fingrarna. Förhållandet till vänninorna Sally och Julia är komplicerat, men de förser henne med skvaller från Suffolk.

”Jag är så elak när jag talar om Sally. Men hon har underkuvat och förtryckt mig och jag måste slå tillbaka på något sätt. Jag slår tillbaka med denna dagbok.”

Candida bestämmer sig för att ta en kurs om Vergilius Aeneiden. Men över en natt bygger man om kurshuset till ett hälsocenter istället och Candida ser sig själv simma och gymnastisera istället för att diskutera Aeneiden. Man måste ju ändå ha något att göra.

Hon undrar om hon ska plocka den gyllene grenen. Det är ju fantastiskt att bo mitt i city tänker hon, med utsikt över motorvägar och järnvägar och natthimlen med stjärnbilden Pleiaden – sju systrar. Kan något fantastiskt hända en kvinna i hennes ålder?

”Jag borde känna mig maktlös, men det gör jag inte.[…] En dag i den närmaste framtiden tänker jag sätt denna maktkänsla på prov och köpa en lottokupong.”

Hennes horisont börjar vidgas. Snart blir hon vän med Anais, sedan med MrsJerrold och Cynthia.

Hon får goda nyheter och upptäcker att lyckan vänder. Tillsammans med Sally och Julia bestämmer de sig för att göra en riktig Vergiliusresa under ledning av den entusiastiska guiden Valeria.

De sju systrarna” beskådar sevärdheterna , följer Vergilius i spåren genom Italien. Alla med olika mål och syften. Då ringer telefonen. Hennes dotter Ellen är på sjukhuset. Candidas stjärnglans bleknar.

Hon möter svåra hinder men återvänder hem med nya insikter. I del tre är det plötsligt Ellens röst som hörs. Berättelsen tar en helt annan vändning för att återigen ge ett nytt perspektiv i den fjärde och avslutande delen. Hjälten återvänder hem. Konstaterar att självömkan är destruktivt. Betraktar gapet mellan sig och sina döttrar och börjar bygga sin bro.

Detta om De sju systrarna. Nu blir det De mörka vattnen stiger. Grattis mig.

Foto

Goda grannar av Mattias Edvardsson

Eftersom jag hyser en djupt rotad misstro mot skenbart fridfulla villakvarter blir jag fast redan när jag hör titeln. Småbarnsmamman och tillika mäklaren Bianca blir påkörd och svårt skadad på familjens uppfart i just ett idylliskt villaområde. Bilen framfördes av en kvinnlig granne och allt tyder på att det var en olycka. Eller bör hennes man Micke, som hör ambulansens olycksbådande sirener ljuda på väg hem från jobbet, ana oråd?

Ironiskt nog har Bianca, förmodligen lite yrkesskadad, dammsugit nätet efter information om grannskapet innan hon och Micke köpte huset. Hon är också, även det ironiskt nog, ganska skrockfull och oroar sig ofta för att det värsta ska hända. Nu ligger hon i koma på en intensivvårdsavdelning medan hennes man och de två barnen står hjälplösa bredvid.

En roman om ett brott står det på omslaget, (måhända inspirerat av Sjövall & Wahlöös ”roman om ett brott”), men precis som Edvardssons tidigare romaner är Goda grannar mer än en spänningsroman. Edvardsson har fingertoppskänsla i att med små medel skapa såväl karaktärer och relationer. Hans texter ligger nära verkligheten. I Goda grannar kommer vi nära skolans värld, (Edvardsson är lärare själv), insiktsfullt skildras diagnosernas och föräldradominansens tid och landar i det faktum att trots all vilja till utveckling är människans beteende sig likt.

En detalj i Edvardssons texter som jag verkligen uppskattar är de små subtila kornen av humor som finns gömda i texten. Som när grannen på fullt allvar menar att man bör borra en egen brunn för att kunna ha en perfekt gräsmatta även vid vattningsförbud eller det lilla barnet som menar att mamman bör vara utsövd eftersom hon sovit jättelänge, när hon egentligen varit medvetslös.

Vore kul om Goda grannar precis om Edvardssons förra bok, En helt vanlig familj, blev en världssuccé! Romanbyggena påminner om varandra men historierna är olika. Goda grannar känns väldigt svensk i jämförelse, inte minst i skolskildringarna. Men vad fasen, varför funderar jag över detta? Bra Nordic Noir är boken i vilket fall som helst!

Utgiven på Forum 2020.

Ett samtal om Olive, igen

”Det är någonting med Strouts karaktärer som gör att jag förälskar mig i dem, de är ofullkomliga, vänliga och ofta lite till åren komna. De är omruskade av livet och underkastade småstadens gåva och förbannelse. Även när Strouts penna är skarp som en skalpell genomsyras texten av värme och medmänsklighet”, skriver Maggan när hon läste Olive Knitteridge för ett par år sedan. Nu har vi läst den nya boken om Olive, Olive, igen.

Ann-Sofie: Jag gissar att din välformulerade uppfattning som citeras här ovanför, fortfarande håller?

Maggan: Ja, precis så skriver Strout och i nya Olive-boken är ju faktiskt åldrande ett genomgående tema.

Ann-Sofie: Jag tyckte precis som du otroligt mycket om första boken om Olive. Strouts sätt att berätta, närmast i novellform, med olika nedslag i människors liv och där Olive inte nödvändigtvis har huvudrollen, det tycker jag är spännande. Här får Olive mer plats än i den första boken, är det inte så? Jag uppfattar att hon kommer till olika insikter nu. Kärvheten finns kvar, men hon betraktar sig själv och sitt liv på det sätt som man kanske gör när man åldras. Hon ser sin egen roll och betydelse i vissa skeenden, till exempel i relationen till sin son. När hon kommer underfund med vilken sorts mamma hon varit, det är så berörande. Nog är den här boken också mörkare än den förra?

Maggan: Den är mörkare, kanske för att den handlar om åldrande. Olive är äldre, hennes livssorger många och hon blir smärtsamt medveten om filosofen Kierkegaards ord: ”Livet måste levas framåt men kan bara förstås bakåt”. Hon upplever ålderdomens förbannelse att stå ensam kvar när vänner och makar dött.

Ann-Sofie: Ja, jag blev oerhört berörd på många ställen, när hon reflekterade över sig själv som mamma och maka. Så insiktsfullt. Men jag måste också säga att det är så intressant att få läsa om människorna runt omkring. De som har bott i staden och lämnat av olika skäl. Jag tänker till exempel på familjen vars hus brann ner. Tragiska inkännande berättelser.

Maggan: Förstår precis vad du menar. Jag älskar hennes sätt att betrakta sina medmänniskor, hennes blick är obarmhärtigt avslöjande men så underbart vänlig och omtänksam. Men det allra sista kapitlet golvade mig, ett så underbart slut på de två böckerna om Olive.

Vill du veta mer om hur vi älskar Elizabeth Strouts böcker? Läs om Olive Knitteridge, Om Lucy Barton eller varför inte Ann-Sofies Love Letter till författaren herself.

Olive, igen av Elizabeth Strout. Utgiven 2019, på svenska av Forum förlag 2020 i översättning av Helena Hansson

Frukostintervjun: Håkan Norebäck

En inställd frukost är verkligen inte ”också en frukost”. I förra veckan blev vår bokfrukost med Håkan Norebäck uppskjuten på grund av ni vet vad . Men vi läser hans väldigt bra roman En sista vinter på ändå och undrar förstås över författarens frukostvanor.

Godmorgon Håkan! Vad äter du till frukost?
Inget. Frukost är otroligt överskattat om man inte är ute i skogen och jobbar tungt. Det räcker fint med en god kopp kaffe.

Copyright/fotograf: Gabriel Liljevall

Ingen frukost! (plats för förfärad emoji). Får man fråga vad du helst läser till morgonkaffet då?
Texten jag skrev under gårdagen.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas, som är en gammal favorit. Problemet är att det nog inte blir så mycket mer gjort den dagen med den boken i händerna, så det är kanske bättre med Lotta Lotass, Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet. Och om inte det funkar rekommenderar jag Lite död runt ögonen av David Ärlemalm, som kan konsten att få folk att vakna till ordentligt

Vad läser du just nu?
Nickelpojkarna, av otroligt starka författaren Colson Whitehead.

Jobbig fråga, men skriver du på något nu?
Just nu jobbar jag med nästa bok, som delvis är en kärlekshistoria, och delvis en psykotisk roadmovie.

Låter spännande! Vad använder du som bokmärke?
Alltid hundöron. Ju fler desto bättre. Det handlar om ”boa in sig” i boken, skriva i dem, anteckna och stryka under. Vissa böcker sliter jag ut till dess att jag måste tejpa ihop dem.

Heja hundöron! En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Kaos med någon slags underliggande struktur funkar oftast bäst för mig. Och den principen blir verkligen tydlig i bokhyllan. Kaos. Men med ordning. Typ.

Tack för intervjun och ha en fortsatt bra dag. Vi ser fram emot en bokfrukost längre fram på året!