En iskall julafton i Kiruna möts två såriga själar mest av en slump. Ambra är journalist på Aftonbladet och har mot sin vilja skickats på reportageresa norrut, Tom är elitsoldat och lider både av posttraumatisk stress och kärlekssorg. Ensamma i Scandic hotells matsal inmundigar de julmat och alkohol medan betraktar varandra på håll. När Tom slutligen släntrar fram till Ambras bord inleder de ett samtal som fortsätter fram till stängningsdags. De skiljs åt, men minnet av den andra finns kvar djupt inom dem båda två.
En enda risk är en utomordentligt underhållande och varm romance-roman med komplexa karaktärer. Jag är fast direkt och njuter av att läsa en bladvändare som faktiskt inte handlar om mord eller ond bråd död. Romanen till sin uppbyggnad lik en spänningsroman med rejäl svärta och den obligatoriska samlingen av tilltufsade karaktärer. Frågar ni mig föredrar jag underhållning med kärlek och passion, framför ond bråd död. Underhållning som är livsbejakande och låter läsaren slå ihop boken med ett leende på läpparna. (Jag slår aldrig ihop en deckare med ett leende!) Det är också helande att istället för våldsscener läsa kärleksfulla och bra skrivna sexscener. Den brittiska författaren Sarah Walters anses var en av de främsta på att skriva sexscener, Simona Ahrnstedt är lika bra, kanske bättre.
Säg ordet mysdeckare och jag ryser! Hur kan en bok som handlar om att någon dör för en annan människas hand någonsin vara mysig? Bra kan det förstås vara, men aldrig mysigt! Jag har lagt märke till att genren är populär bland kvinnor i min ålder, kvinnor som också ofta vägrar romance och kärleksromaner överhuvudtaget. Jag tror det kan bero lite på fördomen om att kärleksromaner är endimensionella, sämre skrivna och fåniga. I alla fall i Sverige, utomlands är genren hur stor som helst. Kanske det har med könsrollerna i utländsk litteratur att göra, må så vara, men könsrollerna i utländska spänningsromaner är inte bättre de! Jag är inte heller helt oskyldig här. Har läst flera av Simona Ahrnstedts böcker och letar gärna klichéer. De anas, men när jag letar klichéer i deckare är de ofta mer än påtagliga, men ingen bryr sig. Det är uppenbart lättare att acceptera en kliché i en spänningsroman än i en romance?
Ni förstår väl att ni måste börja läsa Simona Ahrnstedts böcker om ni inte redan gjort det förstås. Jag tycker väldigt mycket om hennes debut Överenskommelser som är en historisk roman. En enda risk är den tredje fristående romanen i en trilogi.
Utgiven på Forum 2016.
PS: Sedan jag skrev ovanstående har Forum Förlag annonserat att Simona Ahrnstedt kommer ut med en ny roman, Allt eller inget, i butik senast den 1 november 2017. Läs mer här.
Jag har alltid varit svag för böcker där huvudkaraktären berättar om något livsavgörande som hände för länge sedan. Här får jag mitt lystmäte stillat med besked. Lucy hågkomster är, trots avsaknad av romantik, vemodiga och bitterljuva. Hon berättar om en lång sjukhusvistelse på 80-talet då hennes mor, som hon inte träffat på många år, kommer till hennes sjukbädd. Lucy växte upp under små omständigheter, familjen hade knappt om pengar, torftiga relationer sinsemellan och levde i sin egen bubbla utanför gemenskap och sammanhang. Lucy tog sig mot alla odds vidare till college, därefter till New York City och blev författare.
En nästan sann historia är en metabok, en bok om en bok som journalisten Zack Levin med vedermöda skriver. Han har tvingats återvända till sin mors hem i Veberöd utanför Lund efter 12 år som journalist i Stockholm. Med hopp om en försäljningssuccé börjar han skriva en bok om sin första och enda termin som student i Lund. En avgörande tid i hans liv som slutade abrupt genom att en av hans studiekamrater blev dömd för mord, detta trots att man aldrig hittade någon kropp. Offret skulle ha varit den välkände författaren Leo Stark i vars krets Zack och hans vänner umgicks. Zack är dock övertygad om att kamraten är oskyldig och att ett justitiemord har begåtts.