Bokfrukost om Vi faller av Anna Platt tillsammans med författaren

En roman skriven med lätt hand och sparsmakat språk. Ett antal korta berättelser i moll om en bukett tilltufsade människor i 90-talets Linköping. De är i alla åldrar med vitt skilda liv, de berättar alla sin historia och om varför de faller. Karaktärerna vävs samman genom att de går in och ut ur varandras berättelser, ungefär som i filmen Short Cuts om ni minns den. Det är melankoliskt, men också präglat av en lågmäld humor.

Några av rösterna från samtalet:

* Härlig igenkänning av Linköping i början av 90-talet
* Formuleringarna var wow!
* Lättläst
* Jag blev väldigt berörd av Monicas berättelse
* Jag gjorde en mindmap över alla personer
* Jättehärlig, korta kapitel lätt att läsa
* Märks att du jobbar med film
* Enkelt och smart
* Känns som verklig vardag
* Gillade personerna, var trovärdiga
* Kände igen mig i Idas bekymmer att välja papper till sina skolböcker
* Gillade att Kåre sov hos sitt Jas-flygplan
* Grät när jag läste om Monica
* Underbart att Elis fick se sin aftonfalk
* Marie-Louise kommer nog att klara sig, men kanske inte Monica
* Många spruckna drömmar
* Innehåller mycket mellan raderna
* Jag tycker den är lite ytlig
* Elis lyckas få igenom att man ska åka till Tåkern,de andra på äldreboendet är upprörda,    de vill åka till Vadstena
* Finns blinkningar till läsaren i bisatserna
* Ingen människa är svart eller vit

Anna Platt berättade att hon efter att i flera år jobbat i team som dramatiker inom film och TV längtade efter att skriva något som ”bara var hennes”. Vi faller är sprungen ur en deppig period och att Ida var den karaktär som kom först. Anna säger också att hon jobbar med dialogen först och funderar ”över vad som kan sägas, utan att man säger det”. ( Läs boken ni kommer att förstå precis).

Breakfast Bookclub har ju under åren haft ganska många författarsamtal. Det är väldigt roligt för oss, men jag tror nästan ibland att det är ännu roligare för författaren. De blir liksom alldeles överväldigade, ofta lite rödkindade, när de sitter tillsammans med ett helt gäng människor som just läst deras bok! Läsare som tycker till, citerar och pratar om karaktärerna som om de var bekanta. Jag tror även det var så för Anna Platt. Jag hoppas det i alla fall, vi i bokklubben hade som vanligt jätteroligt och vi var ovanligt ense om att vi gillade boken!

Utgiven på Forum 2017.

Förlist

Alltså läs-svackan. Den är som ett stort hål och jag stirrar på böckerna utan att veta vad jag ska göra med dem.  Jag går på terapi hos expertisen aka #boblmaf och till sist, halvtolv i lördagskväll var lösningen* där och romanen Förlist nedladdad.

Vi är härdscn1513. Lofoten i norra Norge och det är platsen som driver mig fram i berättelsen. Världens vackraste platser finns här och jag återvänder gång på gång. Caroline , huvudpersonen i Förlist är här för första gången. Det är vinter, snö och kallt. Uppgivet har hon lämnat sin svårt sjuke man. Den goda vännen har lånat ut sin hytte för att Caroline ska få en frist, samla krafter eller vad det nu är hon vill. Hur kan kärlek få vara så här? undrar hon. Adam som aldrig skulle lämna henne. Ett liv utan honom är meningslöst och det kan lika gärna börja nu. Här i snön och stormarna.

Snart får Caroline en historia berättad för sig om det unga brudparet som förliste på vägen hem från bröllopet. Det som griper henne mest i den sorgliga berättelsen är hur brudgummen, trots att han hade kunnat rädda sig, sitter kvar i båten med sin brud. Hur kan kärlek vara så stark?

Jag ska villigt erkänna att det är Lofoten som håller mig kvar i boken. Romanen är bra berättad och välgestaltad men jag är långt ifrån säker att den skulle dragit upp mig ur det där hålet utan de välbekanta platserna. Digermulen, Svolvær, Kabelvåg. Man är där. Känner kylan, på alla plan. Men för alla andra, ni normalläsande människor, kommer boken locka oavsett för att den är sorglig utan att vara sentimental, att den har intressanta människor i sig som Jenny och prästen och för att den med ett vackert språk håller ihop sin berättelse.

Förlist. Suzanna Dilber. Utgiven på Forum förlag 2015.

*Lösningen stod Carina Bokbiten för. Tack för det!

Arton grader minus av Stefan Ahnhem

arton-grader-minusPrologen är läskig, otäck rentav. Första kapitlet är genomsyrat av action och humor, en vild biljakt genom Helsingborg med en ursinnig och inte helt nykter polischef vid ratten. Det är så jag vill beskriva romanen, otäck, underhållande och fylld av action. Fabian Risk heter Ahnhems svenska polis, Dunja Hougaard hans danska. Fabian har problem i äktenskapet, Dunja med chefer och auktoriteter. Även i övrigt presenterar Ahnhem ett klassiskt ”Nordic Noir” snut-galleri. Därmed inte sagt att detta är något negativt, tvärtom. Med den fart romanen håller och med alla överraskande twister ger lättförståeliga karaktärer en bra balans.

Jag kan bara konstatera att Stefan Ahnhem är en ruskigt bra thrillerförfattare! Det är filmiskt driv i denna täta, innehållsrika och finurliga historia.  Jag som är ganska deckar-blasé har roligt. Jag förstår de stora internationella framgångarna som kom direkt efter debutromanen 2014. Dock har Ahnhem en gedigen bakgrund som manusförfattare inom film och tv, hans skickliga hantverk och drivna thriller-stil är utan tvekan sprungen ur detta.

Arton grader minus är långt ifrån en så kallad mysdeckare, en genre som jag avskyr. Om ni frågar mig kan aldrig en roman som handlar om mord vara mysig! Jag föredrar faktiskt det mer realistiskt magstarka och råa även om arton grader minus egentligen är en helt osannolik historia.

Utgiven på Forum 2016.

Jullovsläsning

Det är på båten till Gotland jag börjar jullovsläsningen. Fartygets övriga 1499 personer sköter sitt. I min stol är det jag och boken. Det är franskt med sorg, ångest och känslostormar. Titeln lockade mig: Lyckliga människor läser och dricker kaffe, ja visst! Jag tänkte mig en café-skildring med lagom mycket dramatik. Men Diane, som driver bokhandeln och caféet med just det namnet har förlorat sin man och dotter i en bilolycka. Det är så långt ifrån lycka man kan komma. Märkligt nog handlar nästa bok jag läser om samma trauma. Someone Elses Love Story av Joshelyn Jackson, där William har förlorat sin fru och dotter i en bilolycka.

På sitt sätt betraktar båda böckerna sorg på ett likartat sätt. Att leva vidare ensam är en omöjlighet. Ändå gör de det. En god vän är i båda fallen helt avgörande för att Diane och William kliver upp på morgonen och fyller de basala behoven för överlevnad: sömn, mat, vatten. Ingen av dem vill egentligen inte leva vidare. När William hamnar i ett butiksrån ser han tillfället att komma i vägen för rånarens kula och få dö. Diane bestämmer sig för att åka till Irland, ett land som hennes man pratat väl om och hon säger sig vilja göra ”hans resa”. Lugn och ro. Ensamhet. Möjlighet att ta sitt eget liv?

Trots likheterna jag berättar om är skillnaderna mellan böckerna betydligt fler. Natt och dag, ni förstår. Om jag ska välja tar jag Joshelyn Jackson. Hon har två böcker utgivna på svenska och en rad romaner till. Hon berättar alltid en säregen historia med oväntade vändningar och med huvudpersoner som är kantiga och inte helt enkla att förstå sig på.

Så åter till stolen på gotlandsbåten. Att läsa ostört i timmar, det kan jag egentligen göra ganska ofta. Men att göra det utan att uppgifter och sysslor måste läggas åt sidan och skjutas upp till senare, ja då är det mer sällan. Brödfödan går först. Men under julledigheterna, tänker jag när ser domkyrkans torn genom fönstret, då ska jag bara läsa.

Lyckliga människor läser och dricker kaffe.  Agnès Martin-Lugand. Utgiven på svenska 2016 av Forum , i översättning av Anna Petronella Foultier.
Someone Elses Love Story. Joshelyn Jackson. Utgiven 2014.