Etikett: Frankrike

Publicerat

Brev från Europa – Paris n:o 3

Paris3Hon presenterar sig som Emma Warg och jag tänker: där uppe i min vindsvåning ligger din diktsamling och väntar på mig. Jag hoppas att den är bra för annars kommer jag att titta ut genom fönstret och tänka att det där du gjorde, det gör det fult uppe hos mig.

Redan i trappen upp möter de mig, orden.

vi skulle kunna hitta på nåt

Jag smiter förbi. Hör hur de tisslar, krafsar, vill in.

vi log mot varandra och vi dog mot varandra

Ord för ord förstår jag något sorgligt . Ett förhållande som är över. En bror som dör.  Men också hoppfullt. Vissa sidor är språket så vackert, ordvändningarna så nya att tre ord gör att jag måste tänka i lika många dagar. Någon annan sida är en ordlek som jag snabbt bläddrar förbi

Och när regnet, den enda gången,  slår mot fönstret lägger jag den ifrån mig. Jag är berörd. Och det där du gjorde, det gör det fint häruppe hos mig.

Nära darrar ingen hare. Emma Warg. Utgiven av Sadura 2014.

 

Publicerat

Brev från Europa – Paris n:o 2

neslePå 50-talet åkte man till Paris. Författarna. Konstnärerna. De som ville ut. Stig Claesson, Slas, till exempel.  Jag går och nosar i fotspåren runt Saint Germain. Hänger i baren på Bar Nesle. 40 steg därifrån ligger hotel Nesle.

Kanske mätte jag mina steg från Bar Nesle till min hotelldörr eftersom jag vet att det var exakt fyrtio steg

Jag vill räkna stegen.  40, det stämmer. Jag vill fotografera hotellets skylt och hamnar i något som jag aldrig brukar hamna i längre. Någon är full och gapar från hotellfönstret, en annan står på gatan och  är lika full , skriker tillbaka. Däremellan står jag och zoomar, zoomar igen. Jag tänker att blanda inte in mig i er värld, tänker jag. Så blandar jag inte in er  i min.

Men åter till boken  Efter oss syndafloden. Jag gillar Slas betraktelser. Läser det jag vill. Mer om platser än om människorna, mer om händelser än om kvinnorna. Tittar på teckningarna och vill teckna Paris med samma svarta streck.

Om jag försöker? Ja. Om jag kan? Nej.

Författaren skriver sig tillbaka till sin ungdomstid. Kanske minns han inte riktigt rätt. Men det spelar ingen roll.

Minnet leker med mig ibland, och det är ju inte bra om man ska skriva ihop en realistisk skildring från femtiotalets Paris. Men det är inte det jag är ute efter. Jag ska berätta om kärlek.

Paris. Kärlek. Kanske är det samma sak. Après nous le déluge

PS! Inget handgemäng uppstod. Alla gick åt sina olika håll.

Publicerat

Brev från Europa – Paris n:o 1

luxembourg

En höstmånad i Paris. Jag är en höstmånad i Paris. Jag bor i Paris. Jag provar att säga det och ja tack, det ligger bra i munnen.

Av tusen skäl. eller kanske bara två, får jag hyra en vindsvåning i Paris. Dagarna är fyllda av arbete. Men klockan 14 avbryter jag, vad jag än gör, för att hitta på något från min utflyktslista. Utflyktslistorna är de bästa listorna. Le Marais är en fin stadsdel med oändligt många caféer att dricka en crème på, men jag tar bussen också åt andra håll, för att se en park eller en bokhandel, ett hus eller gata.

Min franska är som vanligt mycket rostig och jag utsätter alla för en språklektion. Hur säger man ditten och datten? Monsieur Bagare svarar stramt, Mademoiselle Bakverk svarar mycket utförligt och lär mig varje dag en ny sorts smaskig bakelse. Madame Garnbutik himlar med ögonen åt mitt uttal av stickor. Au-gui-lles. Till sist sitter det och jag går hem med bambustickor i storleken 2.5.

Så är det här. Hejdå, jag skriver snart igen.

 

Publicerat

En annan saga från Paris

Vi bor så lagom långt till och från allting. Trädgårdar och Seine och små gator och trevliga bistroer och det är enkelt och lätt att vandra omkring. Mina egna kartor ligger kvar i fickan och i kroppen vet jag hur gatorna svänger och var jag är i förhållande till allting.

I Marais går jag vilse. Höger-höger borde bli vänster-vänster när man går tillbaka. Inte i Paris. Vid rue de Rosiers hamnar jag i ett litet stim av judiska barn som hämtas från skolan i bilar. Jag står blixtstilla för att inte fastna i deras ryggsäckar och lika snabbt som de kom ut på gatan är de borta. Lunchen äts på Temps des Cerises (31 Rue de la Cerisaie) och det är trångt, franskt och mycket gott. Luncher med rödvin till och Crème Brulée efteråt är de bästa luncherna.

hostI Luxembourgträdgården är det höst. Med färgrika blad och värme från solen. Vi sitter vid fontänen och ett blad singlar ner i min bok. Känns…poetiskt! Det är Kodnamn Verity jag läser och faktum är att denna omtyckta och välrenommerade roman är en bok jag kämpar med. Jag tycker den är rörig och jag blir inte alls så engagerad och tagen som jag hade hoppats.  Vi ska diskutera den på bokfrukosten och kanske växer den då.

Den som kommer till undsättning är Jonathan Tropper och Fördelarna med en kollaps. Det måste vara hans hittills bästa. Han skriver med ett sådant flyt att jag knappt märker att jag läser. Silver är en ex-rockstar med en enda hit. Med storhetsvansinne efter den i bagaget lyckades han sumpa sitt äktenskap och sitter nu vid poolen på ett lägenhetshotell med några andra sargade polare. Då dyker den artonåriga dottern upp och meddelar att hon är gravid – hjälp mig! Och det vill Silver förstås göra, han VILL ju vara en bra pappa men sen kom det där med den akuta hjärtsjukdomen. Och stroken som gör att han säger vad han tänker. Är det inte lika bra att dö?

Troppers styrka är att skriva om familjer och relationer så att man så gott som sitter med vid middagsbordet och deltar. Med humor utan haha-flams, med smärta utan sentimentalitet. Det är så bra!

Jag smackar igen boken och tittar mig runt i parken. Hälften av de hundratalet som sitter där läser en bok. Häftigt att se! Jag tror jag ska gå runt och se om jag kan få några boktips.

Fördelarna med en kollaps. Jonathan Tropper. Utgiven 2012. På svenska av Gilla förlag 2013.