Återvinningscentralen. Dit måste vi alla, där möts vi och går med våra frågor: Är pärm kartong eller metall? Hur ska jag betrakta ett trasigt höganäskrus? I vilken container lägger jag frigolit?
Det är ordningen och redan som gör att jag älskar att åka dit. Jag ordnar och fixar så att mitt jox levereras snyggt ner i sina containrar och boxar, och stundtals rättar jag till efter de som ”fulslänger” på fel ställen. Hur j***a svårt kan det vara?
Att läsa Återvinningscentralen är väldigt roligt. Den grafiska berättelsen innehåller en hel del samhällskritik och ”in your face” och rasande mycket engagemang. Jag skrattar, förfasas och nickar igenkännande om vartannat. Ulrika Linders sätt att teckna sin arbetsplats är så mitt i prick och tydligt. Mimiken går inte att missta sig på, vare sig på Ulrika själv eller alla de (vi) som kommer till återvinningscentralen för att göra oss av med våra rester. Om jag någonsin kastat fel så kommer jag aldrig göra det mer. En höjdarbok!
Utgiven på Galago förlag 2020.
Genom att betrakta Bollstas utveckling kan man också se en industriell utveckling i stort. Man lägger ner. Affärerna överges. Husen lämnas tomma. Intressant blir det också när roman-Mats ställer detta mot Stockholmslivet. För författaren är ju också den som lämnat Bollsta, bidragit till avfolkningen för att i stället bo i det dynamiska Stockholm. Där hipstern vill vara rejäl och naturnära, hugger ved och äter närodlat. Beskrivningen är smashing.