Övre port, nedre port

Vi står utanför bruket , Lotten och jag, och klockan är 16.04. Året är 1968 och jag är 7 år. Om en minut tjuter det någonstans, järngrinden glider åt sidan och ut strömmar en lång rad arbetare, i huvudsak män. Utanför grinden finns en stor asfaltsplan där cykel efter cykel är parkerad och nu hoppar karlarna på cykeln, hem till kvällsmat och vila. Jag hälsar på Ingvar som gjort sitt skift, ”står ni här och väntar”. Ja vi gör ju det, men den vi väntar på, Lottens pappa, kommer aldrig och jag förstår inte varför. ”Jag har ju aldrig väntat på honom här”, sa Lotten när jag insisterade att vi skulle gå till grinden. ”Här kommer ju alla”, svarade jag med självklarhet. ”Nej, han brukar komma ut en helt annan väg, därborta vid bilarna. Hon pekar på en tjock träport med vackra dörrhandtag. ” Och där och då fick jag lära mig att det är skillnad på folk och folk.

Det tänker jag på när jag läser Övre port, nedre port av Geir Gulliksen. Vi rör oss genom årtiondena. Från då när arbetarna på vapenfabriken gick in och ut genom en port, och tjänstemännen genom en annan. Till nu när samhället omdanats, klasskillnader fått andra gränser och relationer mellan barn och föräldrar har förändrats.

I inledningen till boken får vi veta att det är sonen som tillkallats till sin mammas dödsbädd och jag hinner gäspa lite inom mig för scenen känns bekant. Men det går snart över. För det här är en säreget berättad historia om de tre sönerna till Gladys.

Det är den äldste brodern som blev kvar. Som sitter vid dödsbädden och gråter och inte kan förstå att det är dags för den gamla mamman att dö. Bror Runar är borta ur bilden. Han som det alltid virvlade kring och som aldrig ville eller kunde inordna sig i det som gällde. Och den tredje brodern, han som stack från staden så fort det gick, är den som berättar och minns. Han minns åt dem alla, föreställer sig hur det var och kunde vara. Glider in och ut ur personerna och skapar djup och meningsfullhet hos dem alla. Men vem är han själv? Det får vi inte veta särskilt mycket om. Ibland blir jag brydd, vill stryka bort meningar och skynda på. Men vem är jag att gnälla om småsaker. Romanen är så välskriven och sammanhållen att den är svår att lägga ifrån sig och sluta tänka på.

Övre port, nedre port. Geir Gulliksen. Utgiven på svenska hos Wahlström och Widstrand, i översättning av Cilla Naumann

Se på oss nu av Geir Gulliksen

Det svider, det är omåttligt pinsamt och ibland vill jag bara kasta boken i väggen i ren frustration! Har annars lätt att avmätt betrakta icke älskansvärda romankaraktärer på avstånd, men inte i denna roman. För alla fantaster av feelbad-böcker är Se på oss nu ett guldkorn. Gulliksen skriver med en skalpells vassa skärpa och saknar helt pardon med sina karaktärer.

Hans och Ingunn har varit gifta i över 30 år när Hans träffar den unga nyblivna mamman Harriet på en bröllopsfest. Här utspelas en av bokens huvudscener som är så skruvat märklig att den helt enkelt blir trovärdig. Personligen fylls jag av både häpnad och avsmak inför de inblandade och jag tycker inte att jag brukar vara speciellt känslig.

Jag funderar över alla de starka nordiska litterära relationsromaner om familjer som kommit under de senaste åren. Starka skildringar med självupptagna, bekräftelsesökande karaktärer. Skruvat flera varv men jag kan ändå inte fundera över sanningshalten. Är vi sådana i här Norden? Vi prioriterar oss själva och struntar totalt i hur våra handlingar och val påverkar andra, framförallt då våra barn. Har vi  ingen som helst självinsikt?

Gulliksen och hans landsmän är ena jäklar på dessa romaner som också har det gemensamt att de är lysande bokcirkelböcker. Diskussionens vågor går skyhöga efter inmundigande av en moderna norsk relationsroman. Kan också rekommendera Gulliksens förra bok Berättelse om ett äktenskap, som nog också kan betraktas som en roman om bekräftelsesökande fullvuxna människor, men där jag gillade karaktärerna och kände sympati. Recension kan du läsa här.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2018, översatt av Urban Andersson.

Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen

Allra första gången de sågs var på en vårdcentral. Hans dotter var sjuk, hon var läkare. Andra gången sprang de på varandra av en slump och blev vänner. Han lämnade fru och en två år gammal dotter för hennes skull. Det sista hans fru hade att säga innan han gick var:

Jag hoppas av hela mitt hjärta att någon kommer att lämna dig på samma sätt som du lämnat mig.

Hon kom att bli bönhörd. Berättelsen om Timmys och Jons äktenskap är närgången och sårig. Det mest privata skrivet på en skenbart enkel prosa. Detaljerna är ibland så plågsamt smärtsamma att det känns fysiskt. Det är Jon som är berättar, men inte bara från sin horisont. Han går också in i Timmys huvud och tankevärld och berättar om den kvinna han tror hon är.

Berättelse om ett äktenskap nominerades mycket välförtjänt till Nordiska rådets litteraturpris. På 179 sidor lyckas Gulliksen förmedla läsaren en känsla av att ha levt nära Jon och Timmy under hela deras äktenskap. Från början till det bittra slutet. Han sätt att skriva är motsägelsefullt, å ena sidan fåordigt och kliniskt, å andra sidan vackert och poetiskt. I vilket fall som helst är språket fantastiskt. Jag är golvad och tämligen slutkörd, orden skär som en skalpell i denna obarmhärtiga skildring av ett modernt äktenskap. Mycket lämnas till läsaren och även om Jon berättar tar inte texten ställning för eller emot någon av parterna. Men den smärta och förtvivlan som är Jons, är så lysande skildrad att jag inte kan värja mig. Jag tar in hans mörker i varje por.

Utgiven på Weyler 2016. Översatt av Urban Andersson.