– Jag ville säga åt dem: Sluta att flyga era flygplan!
Torsdag morgon och bokfrukost på Vetekatten om Kodnamn Verity. Jag har just erkänt att jag tyckte romanen var sådär och fått medhåll. Det är förstås bra att böcker är utmanande och man får jobba lite i sin läsning. Men alldeles ärligt blev Kodnamn Verity lite för mycket kämpande för min del. Men jag får mothugg av andra.
Kodnamn Verity utspelar sig under andra världskriget. En brittisk agent har blivit tillfångatagen av nazisterna när hon flögs in i Frankrike. Det är hennes berättelse vi hör inledningsvis, den som hon tvingas skriva ner för att liksom Scheherazade i Tusen och en natt fördröja sin död. Och hon skriver. Queenie skriver kanske också för att det blir meningsfullt att skriva. Om hur hon lärde känna flygaren Maggie, hur de samarbetade och blev de allra godaste vänner. Spänningen är där hela tiden, på det där viset som det blir när vi med facit i hand vet hur kriget utvecklades.
På bokfrukosten är vi oense och mina anteckningar blir spretiga. Någon tycker att den var platt. Känslonivåerna var få och blir inte tillräckligt nyanserade. Kanske är det för att man vill skapa en viss distans till allt det hemska som berättas. Kanske är det för att visa Queenies styrka och skicklighet att klara svåra situationer. Många pekade på detaljrikedom, och de subtila sätten att visa fram något som senare skulle bli väldigt viktigt. Den svarta humorn uppskattas av flera och framförallt att romanen tar sig fram längs vägar som inte kan förutsägas och först när boken är färdigläst förstår man allting med ett aha!
Okejda.
Så har ni läst? Svara gärna i kommentarerna om vad ni säger om boken.
Nästa frukost är den 21 november och då samtalar vi om Glaskupan av Sylvia Plath
I Luxembourgträdgården är det höst. Med färgrika blad och värme från solen. Vi sitter vid fontänen och ett blad singlar ner i min bok. Känns…poetiskt! Det är Kodnamn Verity jag läser och faktum är att denna omtyckta och välrenommerade roman är en bok jag kämpar med. Jag tycker den är rörig och jag blir inte alls så engagerad och tagen som jag hade hoppats. Vi ska diskutera den på bokfrukosten och kanske växer den då.
Jag sitter på 16 A och läser det sista. Vad ska jag säga, tänker jag, vad ska jag skriva om den här romanen? På sista sidan skriver jag möjliga ord och meningar. Hudlöst är ett ord som kan användas, men när jag vänder på boken och läser baksidesblurben ser jag att det ordet står där. Och även om jag stavade fel och skrev hudläst först och det ordet egentligen stämmer bättre, så kan jag inte använda det. Hudlöst. Hudläst. Hud mot hud.
Jag gillar Jonathan Troppers stil. Här finns rappa dialoger, välformulerat språk och drastiska vändningar. Han kan verkligen konsten att skriva en god och underhållande bok! Den första romanen jag läste var