I början av boken tycks texten bestå av fragment, en flicka (eller är det olika personer?) på villovägar i Rwanda. Språket byter skepnad gång på gång, jag är förvirrad men uppslukas av händelserna kring flickan, vars namn jag ännu inte vet. Jag är nära henne där i ögonblicket och förnimmer någonting dolt bakom orden. Texten har ett driv som gör att jag läser boken som en bladvändare. Språket är dock försåtligt, flickan växer och blir en kvinna och på skoningslöst, rakbladsvasst språk skildras Marie-Louise Hategekimanas liv under folkmordet i Rwanda 1994 och framåt.
Vem är Marie-Louise och kan jag någonsin förstå henne? Hur överlever hennes själ? Hur kan hon förmås till att handla som hon gör? Jag har sällan känt mig så ambivalent gentemot en bokkaraktär. Någonstans menar Marie-Louise att människan i vissa situationer bara är biologi och jag tar fasta på det. Jag förmår inget annat.
I del III ger författaren läsaren en nyckel, kanske nödvändig i detta enastående romanbygge, men inte desto mindre originell. Bokens struktur förklaras och kommande händelser avslöjas.
Jag undrar hur jag har kunnat missa denna fantastiska roman? Jag har ett vagt minne av att ha läst en recension när den gavs ut under våren 2017. Kanske jag avskräcktes av innehållets befarade fasa? Hur som helst, jag har nu läst fem av de sex böckerna i den skönlitterära Augustklassen. Ingen annan av de nominerade har gått mig tillnärmelsevis lika djupt till sinnes som Hastigheten.
Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2017 och nominerad till Augustpriset 2017.