Text av: Cecilia Brodelius Agemark
Förra helgen gick Helsinki Lit av stapeln för femte gången. Min vän Eva-Lotta och jag var på plats. Helsingfors visade sig från sin allra bästa sida med riktigt fint sommarväder och uppsluppen stämning. Parkerna och uteserveringarna fylldes av folk och på lördagen fanns food trucks parkerade längs hela Esplanaden. En riktig folkfest även utanför litteraturfestivalen! Med ett lite annorlunda upplägg och mindre format kändes evenemanget ganska intimt. Fredag kväll och lördag eftermiddag vallfärdade litteraturintresserade till Savoyteatern, majoriteten var självklart kvinnor.
De flesta av författarna kom från Norden men den anglosaxiska världen var också representerad. Tyvärr hade Sally Rooney ställt in sin medverkan, vilket jag tyckte var väldigt tråkigt efter att ha läst Normal People tidigare i år. Engelska var genomgående samtalsspråket men med några undantag för svenska och finska. De senare fick jag skippa eftersom min finska är obefintlig.
På fredagskvällen välkomnades vi av konferenciern Jani Toivola, skådespelare och riksdagsledamot och festivaldirektör Philip Teir. Enligt min granne i publiken hade de festivalsansvariga varit väldigt noga när de valt samtalspartner till författarna. För mig var det inte några bekanta namn, förutom Teir. Som tur var gav det tryckta programmet i alla fall lite vägledning för att förstå kopplingarna.
Först ut var Pascal Engman i samtal med Li Andersson, även hon riksdagsledamot. Ett samtal som kom att handla bland annat om hotbilden mot kvinnliga journalister och andra i offentligenheten, något Andersson själv varit utsatt för. Därefter blev fredagens program en ganska uppsluppen historia med bland annat Kim Thúy, Nina Lykke och André Aciman. De två första väldigt sprudlande och roliga; Thúy intog scenen som en ståuppkomiker i en författares kropp. Publiken fick sig riktigt många skratt. Lykke bjöd på sig själv och ett antal dräpande betraktelser över den medelklass hon själv tillhör medan Aciman var mycket charmerande och flirtade med publiken. Det samtalet berörde både boken och filmen Call Me by Your Name. En publikfriande toppkväll! Jag tror alla gick därifrån med ett leende på läpparna. Kvällen avslutades sedan med en konsert med Astrid Swan, men vi valde att gå och äta en god middag istället.
Lördagens samtal kändes något allvarligare. Det började med Joakim Zander som pratade med journalisten Sato Vasantola. De uppehöll sig framför allt kring immigration. Därefter pratade Malin Lindroth om Nuckan, både boken och konceptet. Följde gjorde sedan publikmagneten Rachel Cusk med ett tämligen teoretiskt samtal tillsammans med Philip Teir om Brexit, narrativ och vad som egentligen är verklighet. Men absolut bäst på lördagen, enligt mig, var den något pillemarisk Sjón, som jag nu verkligen vill läsa. Hans Codex 1962 låter spännande, men den finns inte översatt till svenska än. Får kanske börja med någon av hans andra böcker så länge.
Genomgående var det ganska politiska samtal, kanske mer än vad vi brukar ha i Sverige med många intressanta och tankeväckande betraktelser. Jag tänker också att de i Finland höjer kulturens status genom att ha medverkande politiker.
Sammanfattningsvis var höjdpunkterna för mig Thúy, Lykke, Aciman och Sjón som alla verkligen bjöd på sig. Det korta och intima formatet på festivalen med lagom långa samtal tilltalade mig. Ett extra plus var att tiderna hölls perfekt. Nöjd lämnade jag Helsingfors med både laddat D-vitaminförråd och inspiration till sommarläsning. Jag kan absolut tänka mig att åka till Helsingfors fler gånger, både till Helsinki Lit och som turist.
För mer information om Helsinki Lit och titta på
inspelningar av samtalen gå till https://helsinki-lit.fi/sv/framsida
Helsingfors är en härlig stad. Arkitektur. Restauranger. Caféer. Människor. Författare. Samt Jessica 
Om man åker till Helsingfors för att diskutera Kjell Westös romaner och gå i hans litterära fotspår blir förstås en träff med honom en höjdpunkt. Han kom upp till förlaget för att svara på våra frågor och berätta om sitt skrivande. Samt ställa upp på en snyggbild.
Så skrev jag efter den förra Helsingforsresan. Så mycket ljusslingeexplosion lär det inte bli i februari men jag ser fram mot staden ändå. Min ciceron brukar hitta spännande barer och hippa restauranger, som gjorda för pinglor av min kaliber.