Två ensamma människor träffas av en slump på en izakaya och inser snart att de är bekanta. Hon – Tsukiko – är en gammal elev till honom – Sensei.
”Jag har sett dig här några gånger förut”, fortsatte han.
”Jaha”, svarade jag vagt och granskade honom. Sensei hade välkammat vitt hår, välstruken vit skjorta och grå väst. På disken framför honom stod en flaska sake, en tallrik med en bit torkat valkött och en skål med sjögräs.
De kommer att ses då och då. Ibland på restaurangen, ibland hemma hos Sensei. Dricker ganska mycket sake, äter noggrant beskrivna små maträtter och samtalar om saker som ting och litteratur. Om livet således.
Jag tänkte läsa romanen på engelska först. Titeln är då Strange weather in Tokyo, vilket förvisso är en fräsig titel men säger mig ingenting. Berätta för mig om det är något som går mig förbi. På japanska heter boken just Senseis portfölj, den som han alltid har med sig och den rymmer det som behövs, säger han.*
Hur beskriver man parets relation? Först tänker jag vänskap. Sedan platonisk kärlek. Men när jag skriver det måste jag stanna vid det platoniska. Ordboken säger osinnlig kärlek men det kan jag inte överföra på Tsukiko och Sensei. Den är oerhört sinnlig skulle jag säga, däremot inte erotisk. Som jag förstår? För mycket är osagt och oskrivet i denna lågmälda roman. Dramatiken saknas inte, men takten är meditativ och den är så behaglig att följa. Språket är vackert, sparsmakat och exakt. ** Tack översättaren Lars Vargö.
Senseis portfölj. Hiromi Kawakami. Utgiven 2001, på svenska 2021 hos Tranan.
*Vi får reda på vad den innehåller i slutet av boken. Och kring detta kan man fundera länge.
** Jag lyssnade på berättelsen, förtjänstfullt inläst av Yukiko Duke. Det höjde nog läsupplevelsen ett snäpp till.