Etikett: Ida Linde

Publicerat

Mördarens mamma av Ida Linde

Pojken som kommer att mörda har ärvt sin mammas mardrömmar. Hon ser med vanmakt hur maran rider honom om nätterna och noterar att livslinjen i hans handflata är bruten. Hon älskar honom över allt på jorden och kallar honom sitt lilla gryn. Hon sover i vardagsrumssoffan i den påvra lägenheten för att pojken ska ha eget rum. Han är hennes hela värld och förblir så även efter han mördat.

Mamman besöker troget sin pojke i fängelset varje vecka. Hon har alltid varit tillbakadragen men nu förvandlas hon till en skuggfigur, en ickeexistens. Men någon väntar på henne, en annan kvinna som hon kommer att kalla ”mitt livs sista förvåning”.

Mördarens mamma rymmer mycket outsagt, texten är gåtfull och innerlig. Själv knyter jag an till mamman och gråter över hennes smeknamn på pojken, mitt lilla gryn. Romanen är en utmärkt bokcirkelbok då mycket av tolkningen ligger i betraktarens öga. Dessutom är den kort, perfekt till detta ändamål helt enkelt.

Utgiven på Norstedts 2018. 

Publicerat

Tematrio – Liv och död i titeln

Jag blev förtrollad av Ida Lindés språk i  Norrut åker man för att dö, min stora kärlek bland svenska romaner 2014, trots den förfärande handlingen. Du kan läsa mer om denna fantastiska roman här.

Jag är en stor Håkan Nesser-fan. En av mina absoluta favoriter är Svalan, katten, rosen, döden, den nionde boken om kommissarie Van Veeteren och poliskollektivet i Maardam. En suggestiv text som förmedlar en speciell stämning som jag bara kan beskriva som Nessersk. Du vet själv om du gillar eller ogillar det Nesserska, tror det är sällsynt med något däremellan.

Jag håller alltid tummarna för Joyce Carol Oates när det är nobelprisdags. En av hennes bästa romaner heter på originalspråk: Middle age: A Romance, den mer mjäkiga svenska titeln är Mitt i livet. En intetsägande titel på en fantastisk roman enligt mig, men å andra sidan hade boken inte kunna vara med på Lyrans Noblessers tematrio denna vecka om den inte haft ordet liv i titeln. Berättelsen om Adam Berendt, mannen som alla i den idylliska New York-förstaden trodde sig känna men som bar på en sorg så stor att den måste försonas, är vacker och sorgsen. Faktiskt skulle jag beteckna samtliga böcker ovan som vackra och sorgsna fast på väldigt olika sätt.  Men varför inte egentligen, de handlar alla om liv och död.

 

Publicerat

Norrut åker man för att dö av Ida Linde.

Vi åker rakt in i mörkret och när jag kommer till sista stycket i första kapitlet upptäcker jag att jag håller andan.

När domaren frågade Ben om varför han dödat så många oskyldiga människor satt han tyst. Domaren fick upprepa frågan. Ben lutade sig fram mot mikrofonen men sa det ändå mest för sig själv:
– Kanske finns det ondska i världen trots allt.

Det finns inte ett enda överflödigt ord . Ida Lindes språk är poetiskt vackert med sparsmakad exakthet. Hon är nära sina karaktärer, berättar lågmält och kärleksfullt om människorna vars livs samspelar med händelserna i romanens upptakt. I elva kapitel berättas om elva människoöden, människor som alla funderar över de snåriga stigar de kommit att vandra. Mitt hjärta snörs ihop, jag får en klump i halsen när jag läser om Simon. Jag gläds åt att Karim och Lávra i alla fall har varandra. Dessa människoöden jag möter i ett enda kort kapitel går mig djupt till sinnes.

Boken har kallats en norrländsk western, jag har hört den liknas vid Oliver Stones film Natural Born Killers och ja, det stämmer. Men i mitt huvud hör jag Monica Törnells hesa stämma sjunga sången Vintersaga med text av Ted Ström.

Det är då som det stora vemodet rullar in och från havet blåser en isande gråkall vind

Om ni frågar mig så tror jag på en Augustpris-nominering för  Norrut åker man för att dö utgiven av Norstedts 2014.