Det är omöjligt att värja sig mot somaliska Aduas och hennes pappa Zoppes livsöden. Ännu en gång har jag slagits av hur litet jag vet, i detta fall om Italiens kolonialvälde, något som enligt författarens efterord sopats under mattan vid historiebeskrivningar. Fadern Zoppe kommer till Rom under 30-talet för att arbeta som tolk. Han är skicklig, talar arabiska, kiswahili, amhariska, tigrinska och flera mindre språk. Han har drömmar om ett gott liv, att hans trolovade ”Asha den våghalsiga” ska komma till Italien, att de ska bilda familj. Istället möts han av rasism och våld, via slingrande vägar återvänder så småningom hem, hans liv blir mångskiftande och dramatiskt men aldrig någonsin lyckligt.

Adua kommer som flykting till Rom många år senare. Hon har drömmar om att bli skådespelerska, drömmar som går i kras. När vi möter henne har hon som många somaliska kvinnor i Italien gift sig med en pojke många år yngre än hon själv. En pojke som flytt i gummibåt över medelhavet, också han med drömmar om ett bättre liv. Hon tar kärlek från honom, han får mat, husrum och trygghet. Det tar flera veckor för mig att läsa boken, texten kryper under skinnet  och jag drabbas av den så kallade ”vita melankolin”. Att ingenting någonsin förändras, att världen alltid kommer att vara en grym plats för merparten av dess befolkning. (Observera att jag använder ordet grym i dess ursprungliga betydelse).

Förstå mig rätt, Adua är en bra bok som berättar en del av världshistorien som jag tror är okänd för många. Skildringen av Zoppe är hjärtskärande men också mångtydig, hans umbäranden gör honom till en kall och ofta elak far till Adua. Skildringen av Afrikanska kontinenten är sinnlig, jag kan känna dofterna, smakerna, hettan och dammet. Italien å andra sidan har fått ytterligare en dimension, långt borta från mat, konst, film och maffia.

Utgiven på Contempo 2016, översatt av Helena Monti.