Jag går nu. Tror jag. En titel mitt i prick som beskriver den ambivalens som huvudpersonen Lotta känner. Hon har lämnat sin man Danne och flytt till sommarstugan hon ärvt av en släkting. Snabbt låter författaren oss förstå att Danne gjort något oförlåtligt, men vad? Likaså har något hänt på jobbet som gör att Lotta sagt upp sig med omedelbar verkan.
Bit för tid får vi veta hur Lotta liv sett ut, medan hon försöker inordna sig i det nya. Hur en ny chef kom till arbetet och helt enkelt frös ut Lotta, mobbade henne. Och ingen av arbetskamraterna reagerade eller fann det märkligt. Hur Danne kontrollerat och styrt henne och äktenskapet.
Det som sent omsider läsaren får veta, och här ska jag inte spoila någonting, får mig mest att tvivla. Hur kan en skilsmässa inte vara det som gäller för Lotta? Varför finns ens det där Tror jag? Men jag antar att självkänslan sakta brutits ned under åren. Varför skulle hon annars fortfarande tänka som hon gör?
Jag uppskattar det detaljerade berättandet: ”Jag reser mig, går några steg på de knarrande golvbrädorna, söker med blicken […] ” och så vidare. Detaljer av det slaget både ger lugn och skapar förväntan på att det snart ska hända något. Och jo, visst händer det. Men romanen är kanske snarare en berättelse om ett tillstånd, med väldigt långsam, lågmäld dramatik.
Jag går nu. Tror jag. Inger Lernevall. Utgiven 2023 hos Bazar förlag.