Två genomgående tankar i huvudet när jag läser den här biografin. 1) jag vill bli Janne Schaffers bästis och 2) vilken galet duktig musiker han är.
Det här är en av de mer intressanta memoarer jag har läst därför att den handlar om musiklivet i Sverige från 60-talet och framåt. I detaljer och översikter berättas om band, producenter, låtlistor och turnéer. Janne Schaffer har spelat med alla i Sverige och i världen verkar det som. Duktig, kreativ och uppskattad. Jag gillar honom. Han berättar med värme om de människor han träffat genom åren. Jag vill genast att bli hans goda vän!
Inledningen genomströmmas starkt av den hårt hållna pojken. En sträng pappa, en undfallande mamma. Pojken som ville vara till lags. Samtidigt: det fanns en drivkraft, en lockelse till att uttrycka sig i musiken, att ha en egen gitarr, att spela. Det blir en stark kontrast till det stränga. Om man nu var så hårt hållen, var man inte rädd då? Att åka på stryk och straff när man stack iväg och spelade? Men skället rann uppenbart undan. Detta var viktigare. Viktigast!
Boken följer ofta biografins kronologi, men ger också tematiska avsnitt. Historierna är berättade för Petter Karlsson och skrivs i jag-form.I början störs jag över språket. Det hackar lite, blir lite stolpigt stundtals. Men jag vänjer mig kvickt och slukläser mer eller mindre. Plus lyssnar. Inte minst på bonuslåtarna som följer med.
Mitt liv som Schaffer. Janne Schaffer, Petter Karlsson. Utgiven av Roos & Tegnér 2012.