Manhattan Beach är en alldeles extraordinär läsupplevelse! Det är väldigt roligt att den blivit nominerad eftersom många fler läsare kommer att få njuta av en fantastisk roman. Vi gör da capo på vår recension. Varsågoda!
Först efter avslutad läsning förstår jag till fullo vilket fantastiskt snyggt första kapitel Jennifer Egan har skapat. Hon sätter tonen och kontexten när hon låter havet, Anna Kerrigan, hennes far Ed och gangstern Dexter Styles stråla samman vid Dexters magnifika villa några år innan bokens egentliga handling börjar. Även om det myllrar av intressanta och vältecknade karaktärer i romanen kan nog de fyra ovan urskiljas som mest signifikanta i denna historiska roman som utspelas i Brooklyn New York under 30 och 40-tal.
Anna Kerrigan är ung då hennes far försvinner spårlöst och hon tar över ansvaret för att försörja sin mor och handikappade syster. Kriget har brutit ut och hon får arbete på ett örlogsvarv i hamnen. Hon lägger snart märke till dykarna som iförda 100 kg tunga dykardräkter utför reparationer under vattnet. Det tar tid, kraft och möda men hon blir till slut varvets första kvinnliga dykare.
Mycket står mellan raderna i Manhattan Beach och jag sugs in i berättelsens stillsamma driv och melankoliska stämning. En känsla av fara finns närvarande i texten och jag har sällan läst en roman som så välförtjänt kan betecknas som en Noir. Jag fascineras av Anna, hennes styrka, mod och kärlek, inte minst till systern Lydia. Episoden när Anna tar med den allt svagare Lydia för att se havet är så vackert skriven. Förlaget har, på det så passande svarta omslaget, skrivit att ”Manhattan Beach är Jennifer Egans hyllning till det episka berättandet” och det är helt sant. Ordet episkt är så uttjatat att jag sällan väljer att ta det i min mun, men i fråga om Manhattan Beach är det rätt. Helt rätt.
Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Översättning av Niclas Nilsson.
I romanen är tiden ingenting. Eller kanske hellre: Allting. Vi kommer aldrig undan den. Vi minns och vi reflekterar. Men tiden trycker oss obönhörligt framåt. En huligan, menar romanen. Mellan kapitlen växlar berättarperspektiv, tid och form. Vi är i USA för att på nästa sida vara i Italien eller i Afrika. Dåtid, nutid, framtid. Någon som fanns med i det perifera i ett kapitel blir berättare i ett annat. Något som är outtalat i ett avsnitt förklaras och förstås i ett annat. Den jag undrar över hur det gick för nämns i förbifarten någon annanstans. Just som jag tror att det inte finns ett ytterligare sätt att berätta kommer 12-åriga Allys powerpoint-dagbok och tar andan ur mig.Och överallt hör jag musiken. Banden, låtarna, dunket.