Joan Didion är mig en kär författare. Inte så mycket skönlitterärt men i de Lästa böckernas förråd står Lagt kort från 70-talet. Jag läste den 2006 och skrev:
”K satte boken i händerna på mig och sa att ”den här boken ska vara väldigt bra”. Det var den! I huvudrollen står Maria.
Det uttalas Mar-eye-ah, så att det blir rätt från början.
Hon är skådespelerska men det står klart att det var ett tag sedan Carter, hennes man, gjorde de där två filmerna med henne. Hon är skadad och vingklippt. Ångesten finns på varje sida trots att boken är så sparsmakad i sitt berättarsätt. Vill man få ett exempel på isbergstekniskt berättarsätt ska man läsa denna bok. Visserligen talas och tänks det en hel del men det mesta är underförstått. Det ger en avskalad och mycket distanserad läsupplevelse.
Maria och Carter har ett barn tillsammans, Kate, som befinner sig på någon institution någonstans. Det är inte vad Maria vill, och saknaden finns där hela tiden.
’De ringde till mig”, sa Carter inifrån sovrummet i en ton som om han sagt det många gånger förut. ”De ringde till mig för att påpeka att oanmälda besök av föräldrarna bara kan försvåra barnets anpassning.’
’Anpassning till vad’. Maria stack in en nål i håret.
Med sina ”vänner” runt sig, med sprit, fester och filmer går Maria bara mot undergång. En undergång beskriven mellan raderna. Oerhört intressant och spännande att läsa.”
Didions berömda packlista är en ständig påminnelse om en minimalistisk packning (mitt smycke är förstås från Mind the book-Camilla) .
Uppdaterat: Precis när jag pubbade inlägget fick jag nyhetsbrev från Natur & Kultur som återutgiver två av Didions böcker. ROLIGT!
I Ett år av magiskt tänkande berättade Joan Didion om året efter att hennes man avlidit. Redan då var deras dotter sjuk och dog en tid senare. Med den utgångspunkten skriver Didion 