Ett par goda vänner till mig befolkar denna bok, Owen Meany och Johnny Wheelwright. Två pojkar som under 50-talet växer upp i den sömniga lilla staden Gravesend i New Hampshire. Owen är en kortväxt pojke med en röst som inte fungerar som den ska. När han talar gör han det med en pipskrikig röst, vilket åskådliggörs genom att Irving boken igenom skriver alla Owens repliker med versaler. Pojkarna kommer från helt olika samhällsklasser men blir nära vänner tidigt, en vänskap som består trots den förfärliga olyckshändelsen då Owens livs enda lyckade baseballslag bidrar till att Johnnys älskade mamma dör. (Owen älskar henne också!) Bollen träffar Tabitha Wheelwright i tinningen och hon dör omedelbart. (Jag vill påpeka att jag inte spoilar, Irving berättar detta i bokens inledande kapitel).
Vi får följa pojkarna genom deras uppväxt både för och efter den ödesdigra bollen. Irving har för vana att låta sina karaktärer många år senare återge sin historia. Så även här, det är Johnny som i sann Irving-detaljerad stil berättar om deras sökande efter Johnnys pappas identitet och Owens övertygelse att hans längd och säregna röst beror på en gudomlig kallelse. Jag älskar Irvings rika persongalleri av vältecknade karaktärer, hans humoristiskt uppmålade scener och dialoger. Enligt mig en av Irvings allra bästa böcker tillsammans med Ciderhusreglerna och Cirkusens son.
Utkom på svenska 1989 översatt av Nille Lindgren, finns på biblioteket och på bokbörsen.