Blott 26 år gammal drabbas Lucia av hjärnblödning och förlorar sitt närminne. När hon träffar A, beslutar hon sig trots avrådan från läkare för att bli gravid och hon får dottern Alma. Lucia är den hon är, lever här och nu, och glömmer sedan bort. Hon har som tur är A och sina föräldrar i annat fall hade nog inte livet gått ihop. Åren går, hon blir inte sämre men hon blir heller inte bättre. Ironiskt nog har Lucia ett anpassat arbete i ett arkiv, hon som helt saknar förmåga att arkivera sina egna minnesbilder. Hon har sjukdomsinsikt, hon förstår att hon glömmer och att hon på arbetet betraktas som en kuf.
Svartsvala är berättad i förstapersonsperspektiv och att befinna sig i Lucias huvud är en omvälvande känsla, att vara hon, leva i en loop och bara minnas fragment av sin tillvaro är på något sätt ogreppbart. Jag tänker ofta på hennes nära och kära, hur är det att leva nära en person som hon? Hur uppfattar de henne? Som en obekymrad barnunge eller som en självupptagen egocentriker som till synes obekymrat lever för dagen? När Lucia träffar mannen A och blir passionerat förälskad ställs tillvaron på sin spets.
Josefin Roos har inspirerats av Jenny O ffills romaner när hon skrev Svartsvala. Det både märks och inte märks. Gemensamt är det fragmentariska annars är Svartsvala sin alldeles egna vackra, mörka och unika roman. Jag är helt golvad, tycker att precis alla ska läsa, dessutom är Svartsvala, med sina många undertexter, en fantastik bokcirkelbok!
Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020.