Världsbokdagen: Dödgrävarens dotter – JCO

Petra:

DÖDGRÄVARENS DOTTER av JOYCE CAROL OATES
Vansinnig tråkigtOredigerat manusFörstår ingenting. Det är några av de åsikter jag hittar när jag googlar Dödgrävarens dotter. Jag finner ingenting tråkigt eller oredigerat över den. Jag älskar varje sekund av boken och tycker historien om Rebecka Schwart är fullkomligt fantastisk. Jag tycker aldrig det blir långtråkigt som det kunde bli i Fallen eller Blonde utan här tycker jag Oates håller bra tempo hela tiden. Berättelsen är verkligen en feministisk hyllning till en otroligt stark kvinna.

Och slutet. Brevväxlingen är genial. Jag fullkomligt älskar slutet!

Det här är ett inlägg i vårt tema: Böcker som inspirerat oss med anledning av Världsbokdagen, 23 april.


Världsbokdagen: Blonde av Joyce Carol Oates

Johanna:

JOYCE CAROL OATES – BLONDE
Blonde läste jag precis när jag blivit dumpad, och var helt vilsen i världen. Det var hösten 2002, och jag är fortfarande, tack vare den romanen väldigt intresserad av människan Norma Jean Baker och fenomenet Marilyn Monroe. Jag har läst den tre gånger, mycket tätt efter varandra. Någon sa att hon blir objektifierad på ett fruktansvärt sätt i boken, och jag har inte vågat läsa om den efter det, eftersom jag nog kommer att se det nu, och därmed mista en favvoroman.

Det här är ett inlägg i vårt tema: Böcker som inspirerat oss med anledning av Världsbokdagen, 23 april.


Körsbär och 3 favoriter

För ganska länge sedan nu fick vi en fin utmärkelse av Böcker böcker böcker. Det innebar att vi skulle lista tre favoritförfattare och rekommendera en bok av varje. Eftersom vi är två stycken här på Breakfast Book Club, som dessutom läser olika typer av böcker har vi enats om en författare, och sedan valt en var.

Det gemensamma valet: Joyce Carol Oates är en av de författare vi båda läser och gillar. Oates som är en av världens mest produktiva författare lockar med sina relationsuppbyggnader och samtidsbeskrivningar. Vi enas om att rekommendera Blonde (2001). Oates berättelse om Marilyn Monroe är liksom allt hon skrivit, mycket dokumentärt i känslan, men nu på ett mer uppenbart sätt eftersom personen faktiskt existerat på riktigt.  Försiktigt öppnas dörren till Monroes liv, från barnsben, då hon var Norma Jean, genom drömmar, tankar, förhoppningar, tonår, relationer; Hela förvandlingen till världens egna blondin, den ensammaste av dem alla.  Allt är beskrivet med stor närhet och detaljrikedom, klart underbyggd av många timmars reseach, men utan att för den skull utge sig för att vara biografisk alls. Och kanske är det där vi har kärnan till romanens storhet, Oates mod att beskriva en av vår tids största fenomen,  och göra henne till människa.

Petras val: En av mina favoritförfattare är Sparkle Hayter. Fantastist namn eller hur? Hon har skrivit de underbara böckerna om Robin Hudson som jag skrivit om förrut. Robin jobbar som tv-journalist på ett program som kan liknas vid TV3:s Insider. Hon har en helt galen chef och tvingas hela tiden in i omöjliga uppdrag och ska lösa fall på de mest kontroversiella sätt som dolda kameror och wallraffning. De är superbra och jätteroliga och inte alls några tråkiga mossiga deckare utan man garvar hela tiden. Tre av hennes böcker är översatta till svenska: Hårda bullar, Snälla flickor och Riktiga karlar.

Johannas val: Jäkligt svårt faktiskt, men jag väljer ändå att lyfta fram Joan Didion än en gång. Inte för att hon egentligen behöver det, utan för att jag vill. Denna nordamerikanska sanningssägare som i essä efter essä, reportage, efter reportage beskriver hur hon ser samhället utvecklas, avvecklas eller rent av stå helt still. Med skönlitterärt språk lockar hon läsaren att fara med på äventyr i verkligheten, som tydligt är alltid överträffar dikten. På svenska ( det finns ett flertal magnifika samlingar på engelska för den som får mersmak) finns strålande samlingen Att lära sig själv att leva, kanske så långt ifrån en klassisk självhjälpsbok man kan komma. Hjälper, det gör den dock, i princip mot allt.

Bokcirkel på Facebook: Dödgrävarens dotter

Bokcirklarnas drottning Karin bjöd ikväll in till bokcirkel direkt på Facebook. Jag hade tänkt att delta men vi hade kvällsplaner så jag försöker hänga på i efterhand istället. Karin har lovat att diskussionerna kring bokcirkelboken ska fortgå hela september.

Och bokcirkelboken är ingen mindre än en av mina favoriter; Joyce Carol Oates Dödgrävarens dotter. Jag älskade varje sekund av boken och tycker historien om Rebecka Schwart är fullkomligt fantastisk.

Det är ett bra tempo hela tiden. Något som Oates inte alltid lyckas med. Berättelsen är verkligen en feministisk hyllning till en otroligt stark kvinna. Och slutet. Brevväxlingen är genial. Jag fullkomligt älskar slutet!

Här kan ni läsa diskussionerna på Facebook.