Etikett: Julkalenderbloggstafett

Publicerat

Jag minns när jag läste

Ann-Sofie
Jag har en katalog över alla böcker jag har läst sedan 1996. Den är väldigt enkel. Författare, titel och tidpunkt. Något år lade jag till sidantal, ett annat år står ett betyg mellan 1–5. I katalogen kan jag till exempel se att jag i september 2003 läste Bodil Malmstens Det är ingen ordning på mina papper för första gången (läst den minst tio gånger efter det). Eller att jag juni 2006 slukade Rödavita rosen av Glodeck. Men framförallt ger mig den här lilla katalogen i A6-format mig samma känsla som att titta i ett fotoalbum. Jag minns känslan när jag läste boken, minns sammanhanget för läsningen, minns om jag köpte eller lånade den och minns vad som hände med boken efteråt (bokhyllan, till en annan läsare eller Myrorna). Som den läsande människa jag är kan man nog säga att den här lilla simpla katalogen är min bästa levnadsbeskrivning.

Maggan
Jag minns när jag läste Sophies val av William Styron för första gången. Hur totalt uppslukad jag blev och hur jag starkt jag fäste mig vid bokens berättare Stingo. Romanen utspelas sommaren 1947 i Brooklyn. Den 22-årige Stingo har kommit till New York med drömmen om att bli författare, på ett pensionat i Brooklyn träffar han polska Sophie och hennes älskare Nathan. Han både fascineras och förtrollas av paret, avgrunden inom Sophie och att Nathan inte är den han utger sig för, blir han varse först senare.

Det kommer att gå över 30 år innan den etablerade och hyllade författaren Stingo kan formulera sommarens upplevelser i skrift. Jag tror det är bokens styrka, att händelserna skildras retrospektivt. Först när Stingo kan förstå och fördra den unge man han var 1947, kan han skriva, även om smärtan över Sophies obarmhärtiga öde aldrig kommer att avta.

Sophies val är en komplex, vacker och mångskiftande roman, tycker nog man kan kalla den episk. Bitterljuva är Stingos minnen, skoningslösa och grymma är Sophies. En del av boken filmades under 80-talet med Meryl Streep i huvudrollen, en jättebra film men som sagt det är bara en del av boken som finns med, Stingo är endast en biroll.  Jag läste flera av Styrons tidigare böcker efter Sofies val och upptäckte, till min förtjusning att boken som Stingo skriver sommaren 1947 är William Styrons debutroman Såsom en eld. Likaså skriver Stingo senare Styrons Pulizerprisbelönade roman Nat Turner bekännelser. Förtjusande upptäckt för en boknörd!

Det här är ett inlägg i julkalenderbloggstafetten anordnad av Sofies Bokblogg. I morgon öppnas luckan av Tusen sidor.

Publicerat

En viktig bok – julkalenderbloggstafett

I vår kalenderlucka väljer vi en bok som betytt mycket för oss båda två, men av helt olika skäl. Marian Keyes Å andra sidan

Ann-Sofie. Hösten 2009 var det illa. Då som nu brukar jag kunna hålla ångesten dämpad i stressade pressade tider genom regelbundna bokinköp. Nu hade inte ens det hjälpt. Jag ryckte bara resignerat på axlarna och tänkte, äsch jag har så många som jag inte läser så det är ändå ingen idé. Men det blev värre. Jag orkade inte ens läsa! Jag satt helt enkelt på biblioteket och glodde, strök längs någon boksida men förstod nästan inte hur man skulle göra.

Någon kom till undsättning. Jag bad om en bok som skulle fånga mig på en gång och vara välskriven utan att ägna sig vare sig åt språkförnyelse eller lyrisk prosa. Dessutom innehålla intressanta karaktärer, ha en historia med enkla konflikter men utan mord eller andra kriminella brott. Lättläst och underhållande alltså. Allt för att jag skulle kunna säga ”jag har nu läst en bok”. En bok sattes i mina händer och femtio sidor senare sa jag högt: ”Tack Marian Keyes!” För hennes Å andra sidan fixade det åt mig det. Jag imponeras fortfarande över att författaren lyckades hålla mitt intresse uppe på 600 sidor. Dessutom med perspektivbyten vilket är ett grepp jag vanligen inte gillar.

Så tack biblioteket. Och tack Marian Keyes! Din bok räddade mig verkligen över till att åter bli en läsare (=andas och leva)

Maggan: Boken heter The other side of the story på originalspråk och jag har alltid föredragit den titeln. Gemmas och Lilys olika perspektiv på samma skeende tycker jag är bokens styrka liksom att Keyes med lätthet skildrar två så pass olika personligheter parallellt. Gemmas oförmåga att föreställa sig något utanför hennes egen sfär och Lilys sköra, melankoliska sinne har bitit sig fast trots att det säkert är 10 år sedan jag läste boken.

Min dotter som då var i tonåren läste samtidigt, vi gillar båda Marian Keyes och vi gillade båda Å andra sidan. När Keys skriver om Gemma är det roligt, medan en sorgsen ton är närvarande då hon skildrar Lily. Vi pratade mycket om boken, jag tyckte den stod för en utveckling av Keyes författarskap, men dottern var fascinerad av de två tidigare vännernas olika perspektiv, likaså var hennes jämnåriga kompis.

Jag tror den där perspektivgrejen gav henne, en om inte djupare insikt, så i alla fall en nyttig insikt. Du kan aldrig egentligen veta vad som verkligen rör sig i en annan människas huvud och det finns alltid flera sidor av saken. Nästa gång jag tipsa en ung vuxen om en bra bok ska jag banne mig dra till med den här!

Det är Sofies bokblogg som håller i bloggstafetten. Före oss skrev Boozenbooks och i morgon är det för dags för Johanna.