Etikett: Kalla kulor

Publicerat

Yxmannen av Ray Celestin

Utan åthävor förflyttas jag till den smältdegel av folkslag och kulturer som var New Orleans år 1919. En hård stad, präglad av fattigdom, våld och segregering. Tonerna av den tidiga jazzen ljuder i bakgrunden och regnet faller obarmhärtigt romanen igenom.  Skildringen av staden med sitt subtropiska klimat, omgivande träskmarker, och myller av människor golvar mig totalt. New Orleans är kanske bokens huvudkaraktär.

Persongalleriet i denna historiska deckare är vältecknat ner till minsta bifigur och via dem för vi uppleva livsvillkoren i Louisiana USA för nästan 100 år sedan. Yxmannen som gett boken dess namn har funnits och de fasansfulla brev som återges i boken tros vara skrivna av den riktige mördaren.

Man kan konstatera att deckartrötta jag ännu en gång har uppslukats av en historisk spänningsroman. Jag får nog börja fundera på om denna genre kanske är min grej? Yxmannen har nyss kommit i pocket och jag menar att den är en bok för många. Svenska deckarakademin utsåg Yxmannen till bästa översatta kriminalroman 2016.

Utgiven på Kalla kulor Förlag 2016. Översatt av Hanna Williamsson.

Ps. Jag besökte New Orleans på 80-talet, åkte precis som karaktärerna i Yxmannen spårvagn och hjulångare på Mississippi. Jag besökte jazzklubbar och när jag åkte vidare var det under en annalkande regnstorm. Måste nog åka dit igen…

Publicerat

Frukostintervjun – Sofia Ejheden, förläggare på nya bokförlaget Lavender Lit.

Sofia_Ejheden_3God morgon Sofia! Kan du kort presentera dig själv och Lavender Lit?
 Lavender Lit är ett alldeles nytt förlag, vars första titlar (Presidentens hatt och Kanske är det allt du behöver veta) kom ut nu i oktober. Det är ett förlag som fokuserar på romaner och crossoverböcker (böcker som skrivits för unga men som passar vuxna lika bra). Tanken med utgivningen är att den ska innehålla böcker som stannar kvar hos läsarna länge. Som bosätter sig i deras hjärtan helt enkelt. Jag jobbar som förläggare på Lavender Lit, som för övrigt är ett systerförlag till Kalla Kulor Förlag.

Till vår bokfrukost i november ska vi läsa just Presidentens hatt. Men nu över till väsentligheterna. Vad äter du till frukost?
Åh, jag älskar frukost! Äggröra, bacon, rostat bröd med smör och ost … Jag skulle kunna äta frukostmat till alla dagens mål! Därför är det väldigt märkligt att min standardfrukost består av två kokta ägg. Varje dag, mer eller mindre året runt.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Jag önskar att jag var en person som tog mig tid att läsa tidningen varje morgon. Tyvärr blir det sällan så. Vid sidan av böcker har jag en stor passion för teveserier och jag följer fler än vad jag egentligen hinner med. Men jag gillar att börja morgonen på det sättet – lugnt och stilla i soffan med Netflix igång, ätande mina två kokta ägg.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
En riktigt bra morgonroman är den där boken som gjorde att man var vaken på tok för länge kvällen innan, och som man bara vill fortsätta läsa, läsa och läsa tills den är slut (och då vill man sörja att den inte varade längre).

Vad läser du just nu?
 Jag är med i två bokcirklar och där läser vi just nu Sarah Dessens Someone like you respektive Jessica Parks Flat-out love. Vid sidan om dem läser jag också Patrik Lundbergs Onanisterna.

Parallelläsare alltså, som så många av oss boknördar. Vad använder du som bokmärke?
Jag har hur många vackra bokmärken som helst, bland annat ett par handmålade, vikta bokmärken som hålls fast med en magnet. Sorgligt nog använder jag dem aldrig, i stället brukar det bli små avrivna hörn av kuvert, reklamblad eller något annat skräp som råkar finnas inom räckhåll.

Bokmärken finns aldrig till hands när man som bäst behöver dem. En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Jag har en bokhylla i min lägenhet – en! Mina böcker växer därför på höjden från bord och golv. För ett tag sen hängde jag upp ett gäng novellixer på väggen, så man skulle kunna säga att böckerna nu växer på väggarna också. Jag sorterar mina böcker efter förlag, samt i största möjliga mån efter höjd.

Hmmm, efter förlag och höjd, nu fick jag inspiration för ett nytt sorteringssätt bland mina böcker. Tack Sofia, både för intervjun och boksorterings-tipset.

Publicerat

Weirdo

Good Night Book Club med svartmålade väggar, fördragna fönster och ett stråk av svårmod som ska omgärda den lite smutsigare litteraturen och den tyngre drickan i glaset. Och klockan ska vara 23.

IMG_2036Så löd planen. Nu är det tredje kvällen gillt och det är lika härligt att diskutera litteratur på kvällen som på morgonen. Baren på Kung Carls hotell är föralldel inte särskilt svartmålad och kvällssolens sista strålar anas genom takfönstren. Hur det är med vemodet vet jag inte heller, men nattens roman är svart och obehaglig och vinglasen är många.

Vi har läst Weirdo av Cathi Unsworth. Romanen utspelar sig i två tidsplan som varvas och leder fram till den oväntade upplösningen. 80-talets England. En småstad där en ung osäker kvinna beskylls och döms för ett bestialiskt mord. Är det verkligen hon? Trettio år senare får en privatdetektiv i uppdrag att reda ut vad som egentligen hände. Somliga i den lilla fina staden vill hjälpa honom. Andra verkligen inte.

Gillian-Flynn-fealing säger någon. Det är växlingen mellan då och nu som bidrar till det och den goda gestaltningen av arbetarklass och småstadskänsla. Stämningen i 80-talsskildringarna är oerhört trovärdigt skildrade. Det märks dessutom att författaren kan sin musik och varje kapitel har ett låtnamn. Här är spotify-listan förresten! Karaktärerna är inkännande berättade och både de avskyvärda och de bättre blir människor, inte sterotyper. Sammantaget blir det en klassisk spännande kriminalroman, men med oväntade svängningar.

Good Night Book Club är här för att stanna. Nästa gång vi ses har höstmörkret kommit tillbaka och inga förskönande junistrålar letar sig ner genom takfönstren. Då blir det åter svart och svårt.

Weirdo av Cathi Unsworth. Utgiven 2012 På svenska av Kalla kulor 2013.

Publicerat

När jag började älska Alice

Mitt tonårsuppror hade börjat lite försagt. Inget gap och skrik precis. Inga försenade hemkomster. Inga högljudda protester mot ”städa-ditt-rum-nu!”-krav. Så kom Alice Cooper.

Jag fick ärva Billion Dollar Babies som hade kommit ut några år tidigare. Den var repig men fullt lyssningsbar för att göra intryck. Och det gjorde den. Kraftfullt intryck. På väggarna åkte affischerna på barndomsidolerna ner och upp klistrades i stället närbilder på Vincent Furniers ansikte. De svartmålade ögonen. Jo, jag tycker fortfarande att de är enastående.

Så jag bestämde mig. No more mis Nice Guy. Om jag hade varit such a sweet, sweet thing skulle det bli ändring nu, slog jag fast i dagboken och började gå igenom text efter text på LP-skivan för att hitta svar på livets gåtor.

I love the dead before they’re cold,
Their blueing flesh for me to hold.
Cadaver eyes upon me see nothing.
I love the dead before they rise,
No farewells, no goodbyes.
I never even knew your now-rotting face.
While friends and lovers mourn your silly grave.
I have other uses for you, Darling.

Jag vet inte just hur uppbyggliga alla texter var, men jag tränade i alla fall hårt på att lära mig dem utantill för att humma fram dem i tänkbara och otänkbara sammanhang. Och jag älskade alltsammans.

Men långt innan Alice Cooper klev in i mitt liv hade bandet existerat i åratal. Jag blir uppriktigt förvånad när jag läser Dave Thomsons biografi Welcome to my nightmare. Innan jag kommer fram till mitt år får jag ett långt stycke musikhistoria presenterad för mig om en tid då jag själv mest lyssnade på Gullan Bornemark. Den här välskrivna biografin får man inte missa om minsta intresse finns, inte bara för Alice Cooper, utan också för amerikansk musikhistoria kring 60- 70-tal.

Jag läser om hur bandet Alice Cooper startade på sena 60-talet, skapade sin image och utvecklade sin plats på rockscnen.

Work hard and be nice to people – det ger alltid utdelning och tjatet gör att Frank Zappa signade bandet för den första plattan Pretties for you, 69. Jag lyssnar på Spotify. Well…  Jag vet inte, jag.

Men inte alltid var det ”be nice to people” som gällde, skriver Thompson

Alice Cooper hymlade å andra sidan aldrig med att de ville bli berömda, att de ville tjäna pengar, och de gav blanka fan i vem eller vd de var tvungna att trampa på för att uppnå dessa mål.

1975 gjorde Vincent Furnier namnet Alice Cooper till sitt, lämnade bandet och startade sin solokarriär. Augusti 1975 spelar han på den hetaste scenen i Stockholm. Gröna Lund. Titellåten från Welcome to my nightmare får inleda rockshowen för att följas av No more, mister Nice Guy i konserttappning. Fansen skriker, de sjunger med, sträcker upp armarna mot Vincent Furier och väntar sig ett riktigt spektakel. Den första soloplattan, med samma namn som biografin, är försvunnen i någon flytt för många år sedan,  men på Spotify lyssnar jag på en favorit från den,  Only Women Bleed och tycker om.

Black eyes all of the time
Don’t spend a dime
Clean up this grime
And you there down on your knees begging me please come
Watch me bleed

Alice Copper fortsätter att spela och göra intryck. Jag vet inte om jag kommer att ta upp mitt lyssnande efter att läst biografin just. Men jag vet att Alice Cooper blev min trampolin in i tonårens storm und drang. Och det älskar jag honom för.

Welcome To My Nightmare. Sagan om Alice Cooper. Dave Thompson. Utgiven 2012 av Kalla kulor förlag.