Jag gillar franska böcker. Det gör inget om dialogen är styltig och skriftspråklig. Jag låtsas kort och gott att det är franska och mitt huvud ställer om texten till en vacker och melodiös prosodi. Så också i Krokodilernas gula ögon och det var tur det för annars hade jag inte orkat alla hundratals sidor faktiskt. Var är redaktören? undrar jag stundtals och plockar fram den tjocka tuschpennan och drar svarta streck över sådant som är onödigt och pladdrigt.
Två systrar i Paris. Joséphine lämnas i början av boken av sin man Antoine. Hon är inte alltför ledsen eftersom maken varit rätt trist och håglös sedan han blev av med sitt jobb för nåt år sedan. De två döttrarna reagerar olika. Lillflickan Zoé blir ledsen men storasyster Hortense lägger all skuld på mamma och beter sig som ett litet fjortonårigt svin. (Just i hennes repliker kommer min hjärnas prosodiöversättning extra väl till pass). Josephines syster Iris lever mer fashionabelt med sin man men ryktet går att han har en annan. Inte då, säger Iris.
Vad ska man sysselsätta sig med om man inte jobbar? Iris vill skriva en bok, men saken är den att hon faktiskt inte kan skriva. Det kan däremot Joséphine och ett avtal upprättas där J skriver och I tar åt sig äran. Lägg till ytterligare mustiga och oväntade familjekonflikter så har ni romanen i ett nötskal.
Romanen är den första i en trilogi om Joséphine. Nästa roman är minst lika lång vilket oroar mig. Mycket. Men okej, vi kör. Med tuschpennan beredd.
Krokodilernas gula ögon. Katherine Pancol. Utgiven 2006. På svenska av Bazar förlag 2012. Notera det snygga omslaget.