De är många och de är lika, de svenska deckarna som tar över världen. Journalisten Ed Siegel funderar kring detta, och är i sviterna av tristess och besvikelse på vippen att överge det svenska mordet för det isländska.
Här är artikeln.
Paganinikontraktet
Tanken var att jag skulle skriva en recension av Lars Keplers Paganinikontraktet nu. Men det tar verkligen emot. Jag hann knappt börja läsa innan jag förstod att Hypnotisörens uppföljare skulle bli en besvikelse. Klyschiga personbeskrivningar, tröttsamt ihåliga uttryck, inget driv i berättandet och en intrig som känns krystat påhittad allt eftersom kapitlen går. Rådjurskvinnor och machomän är helt enkelt inte min grej. För mig blev det en kamp att faktiskt ta fram boken och ännu mer att slå upp den. För att inte tala om att börja läsa. Så tråkig och inte värd min tid tyckte jag att den var. Visst, jag hade kunnat slå ihop den för alltid efter de där första sidorna. Varför jag inte gjorde så har bara med envishet att göra. Och att jag skulle skriva en recension. Vi kan väl komma överens om att mitt projekt ”Läsa Paganinikontraktet och skriva en recension” gick käpprätt åt oönskat håll.
Ny dag, nya tag.
