Den allra vackraste sommardikten är ”Kyssande Vind” av Hjalmar Gullberg från diktsamlingen Kärlek i tjugonde seklet utgiven 1933. Gullbergs kärleksdikter är ofta bitterljuva och handlar om kärestan han aldrig får eller har förlorat.
När försommaren blommar och gullregnen och syrenerna är som vackrast hör jag alltid Hjalmar Gullbergs strofer i mitt huvud.
Kyssande vind
Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans,
blott lånad en kväll i syrenernas tid
och i gullregnens månad.
Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster sig en vind
sig om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.
Från din mun har han kysst
det sista motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.