Etikett: Landet runt-bloggathon

Jag är stockholmare. Frågar någon mig om min hemvist så svarar jag så. Det finns de som skulle fnysa åt mig. Pfft, knappast. Du är ju inte ens född här. Det är sant. Jag var faktiskt sju år när flyttlasset gick hit. Men ändå. I hjärtat. Stockholmare.

Men nu ska vyerna vidgas. Andra litterära utposter ska bloggas under dygnet och jag vrider mig mot väster. Elvakommafem mil bort till barndomsplatsen Västerås. En fin stad. Trevlig att gå runt i. Många hus och platser att peka på och säga där jobbade farmor och där bodde mormor och där föddes jag. Men mitt litterära Västerås – vad är det?

Jag gör som jag brukar göra: frågar gooogle mamma:

– Ditt litterära Västerås? Det ska vi tacka Svalans bokklubb för. När jag var ung satt vi mammor runt sandlådan och pratade medan barnen lekte. En av grannkvinnorna berättade om en bok som hon hade läst och det var så spännande att höra. I samma veva fick hon något erbjudande från Svalan att om hon värvade någon skulle hon få en extrabok. Eftersom jag kunde välja just den där boken bestämde jag mig och gick med i klubben. Det var fantastiskt för mig som inte kom från ett läsande hem. Jag fick hjälp att välja böcker som jag inte skulle ha hittat annars. Så ditt hem i Västerås, Ann-Sofie var ett hem med böcker.

Pratade ni böcker hemma?
– Nej, det var inte så att vi vid middagsbordet diskuterade vilken bok vi skulle köpa. Böcker var dyrt och det fick räcka med månadsboken. Jag var med i bokcirklar mest hela tiden där pratade vi om något vi gemensamt läst och var vi hemma hos oss så lyssnade du säkert till samtalen.

Så hur blev jag en läsare då? Min storasyster lärde mig knäcka koden, enligt familjemytologin när jag var 4, på riktigt ett år senare. Lotta på Bråkmakargatan är en av de första egna böckerna. Men någon större samling barnböcker fanns det inte.

– Vi gick till biblioteket, säger mamma. Där har du plats två i ditt litterära Västerås. Där lånade vi böcker till dig. Sen gick vi förstås till sagostunden på Djäkneberget där någon tant läste sagor och ni barn satt på stenbänken och lyssnade. Det är ditt tredje ställe.

Hemmet. Bibblo. Och sagostunderna på Djäkneberget. Mina platser. Och det betyder kort och gott att mitt litterära Västerås – det är ju faktiskt mamma!

 

—–
Näe, mamma minns inte vad den där avgörande boken hette. Men just nu läser hon Brobyggarna. Otroligt bra,, tycker hon. Bilden ovan är taget vid ett något senare tillfälle än vad som redogörs för i texten.