Etikett: Lars Gustafsson

Publicerat

Jag packade min väska för London

Numera orkar jag aldrig ge mig iväg med tidiga morgonflyg. Jag vill ta det lugnt och det är bara skönt att komma fram till Platsen en sen eftermiddag. Till London samma sak. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ta mig två böcker, lagom långa för en flygresa. Starta den första på Arlanda express, och avsluta den andra på i samma tåg på vägen hem. Och så något lagom långt däremellan.

DIT: Sorgen bär fjäderdräkt. En vacker bok att hålla i, ta på. Att läsa den, jo. Bitvis. Jag tycker om sorgböcker och den här är av udda slag där Kråka flyttar in till den sörjande familjen. Kråka, verkligen en stor fjäderburen sådan.

I luften låg en tung dust av förfall, en söt pälstät stank av nyss utgången mat, och mossa, och läder, och jäst.

Sorgen och saknaden är tät i den här korta boken. Det är verkligen en styrka. Det fragmentariska, komprimerade. Jag lyssnar till Max Porter på Lundströms bokradio där han förordar korta berättelser. Att alltför många har ord för ordens skull, skulle tjäna på att redigeras ner. Det är jag ju sannerligen den första att skriva under på. Ändå är jag inte helt såld på just den här boken.

DÄR: Väl i London läser jag en London-bok. Only väg is upp av  Emmy Abramhamson. Om Filippa som åker till London för att söka in på den prestige-fulla Royal Drama School. Motgångar och medgångar och ett happy end. Så väldigt lagom läsning. Varken mer eller mindre.

16473750_10154484121434296_6241504897261990272_nAnnars i London är det pubstickning, Waterstones-stickning, Café Costa-stickning och afternoon tea utan stickning med med vackert porslin. Allt i oerhört trevligt sällskap.

HEM: På hemresan läser jag februariboken för Breakfast Book Club. Doktor Wassers recept av Lars Gustafsson. Jag älskar mystiska svårfångade män i kostym (eller läkarrock). Så också Doktor Wasser. Vad klubben sa sammanfattas väl här.

EFTERTANKE: Det är ändå märkligt när man besöker London. Hur många intressanta saker man än gör, blir det alltid långa listor över det som inte hanns med denna gång.

Publicerat

Bokfrukost om Lars Gustavssons Doktor Wassers recept

Inför onsdagens bokfrukost hade vi läst Lars Gustafssons allra sista roman Doktor Wassers recept. Enligt mig, ( för det var ingenting vi pratade om vid frukosten)  är omslaget talande.

dr-wasser

Doktor Kurth Wasser är en bluff från början till slut. Han har antagit en annan mans identitet och är egentligen inte alls, den från staden Weimar, bördige medicine doktor som han utger sig för att vara. I sin speciella fragmentariska berättarstil målar Gustafsson upp Dr Wassers liv, dock ej kronologiskt utan genom  återblickar.

I dagens informationssamhälle kan man ju undra hur Wasser lyckades undgå att bli avslöjad? Utan någon som helst läkarutbildning lyckas karln jobba som läkare under många år. Visserligen som forskare inom den mer flummiga inriktningen ”sömnsvårigheter” men i alla fall?  Vi kom fram till att hans första anställning som läkare på mödravården i Tierp lade grunden för hans lyckade maskerad. Han lyssnade till kvinnorna och bad sköterskorna om råd. Han skrev sällan ut mediciner utan att diskutera saken med kolleger. Sakna men säkert byggde han upp en aura av en inkännande och sympatisk läkare. Till sin hjälp hade han också ett fotografiskt minne och dum var han förvisso inte.

Ann-Sofie som tycker mycket om och som har läst många av Gustafssons verk gav oss tipset att läsa Gustafssons romankvintett Sprickorna i muren som består av fem romaner  Herr Gustafsson, Yllet, Familjefesten, Sigismund och En biodlares död. Fantastisk läsning, säger hon.

 Nedan några av rösterna från bokpratet:

En av mina favoritförfattare! Gillar hans fragmentariska sätt att berätta en historia
I början av romanen var jag orolig att boken skulle handla om en sexfixerad gubbe
Kan aldrig ha fungerat på riktigt med bedrägeriet
Boken är lite ”rolig” annars är ju Gustafsson lite svart
Förtjust i sättet att berätta
Nöjd med min läsning
Gillar språket
Har inte läst honom förut. Hittar dock hans böcker i mina äldre syskons bokhyllor
Sex utgör de enda nära mänskliga relationerna han kan ha
Inte så konstigt att han var generaldirektör, de klarar sig alltid genom duktiga medarbetare
Han är en fantastisk lyssnare och jag tror att han ser bra ut egenskaper som tar en långt
Han har inget jag, han har skapat en roll till sig själv, det känns väldigt sorgligt
Mångbottnad berättelse
Gillade språket men inte innehållet
Gustafsson är inte påläst när han ska återge händelser från finska vinterkriget
Ingen linjär berättelse, störde mig lite
Tyckte om när han skrev om 50-talets Sverige
Gustafsson känns som en manlig Kerstin Thorvall när han beskriver alla Wassers sexpartners
Hans identitetslöshet gör att boken inte blir djup
Gustafssons sista bok, var han kanske trött, känns oavslutad
Wassers medmänniskor bryr sig inte tillräckligt för att upptäcka hans bedrägeri, sådana är vi människor
Fick inte flyt i läsningen även om den var lättläst. Tror det beror på att boken är fragmentariskt berättad.
Receptet kom först i slutet.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2015

Publicerat

Berlin på tre böcker – den tredje

Jag gick på zoo. Jo, jag är kluven till zoo. En del av mig vill att alla zoo ska avvecklas, en annan del av mig älskar att gå på zoo och jag försöker göra det så snart jag kan. Som då i Berlin. Det var jag och girafferna, jag och vitvargarna och jag och sandkatten.

Den tredje och sista boken jag läste i Berlin handlar också om djur. Om bin. Det är jag och bina också. En biodlares död är en omläsning visar det sig. Vilket är märkligt eftersom boken gör intryck på mig där i Berlin, ändå minns jag inte när jag läser den förra gången. ”Författarens beskrivningar av smärta är berömda. Med eller utan bin; romanen var verkligen bra. Att få kliva in i Vesslans tankevärld, att följa honom in i döden och se hur han verkligen uppskattar livet var väl spenderad tid”, skrev jag för snart tio år sedan. Jag får vara glad över att jag dokumenterat mitt läsande i alla år. Eftersom jag glömmer. Tydligen.

Om smärtan:

Just nu känner jag till exempel en pulserande smärta som inom några minuter kommer att hindra mig från att skriva det här till slut. Den känns ungefär som en flytande metall eller något sådant hade trasslat in sig i muskulaturen, en gyllene tråd skulle man kanske kunna säga. Sedan fortsätter den upp mot högra ljumsken, skickar ut hela knippen av vitlysande guldtrådar ända upp mot naveln ut mot höften, mot benets baksida, det ligger en solfjäder av dova ekon av det där lysande guldet upp mot mellangärdet.

En biodlares död handlar alltså om läraren som efter sin skilsmässa drar sig undan i en stuga i norra Västmanland. Han skaffar sig ett antal bi-samhällen som han sköter väl om och som ständigt ger upphov till existentiella tankar.

En så total brist på intresse för andras död finns inte hos många djurarter. Om jag klämmer ihjäl ett par bin när jag sätter in en ram litet för vårdslöst forslar dom andra undan dom ungefär som det vore fråga om något slags trasiga zebramaskiner. Men först tar dom alltid reda på honungen om det finns någon. Tänk om dom upplever det på samma sätt själva? Att det är i svärmen som individualiteten, intelligensen, finns…

Ja, tänk. Här är det i alla fall jag och zebrorna.

En biodlares död. Lars Gustafsson. (Ny-) utgiven av Modernista 2013.