Skrapenatta av Lars Mytting

Mytting går i mål. Så var rubriken i chatgruppen om den sista delen av Lars Myttings trilogi om systerklockorna. För nu är denna långa fantastiska berättelse om norska Butangen avslutad. I bokform vill säga, för hos oss läsare kommer den leva kvar länge, det är jag övertygad om.

Häromkvällen hade vi en good night bookclub där vi resonerade oss igenom hela historien. Vi konstaterar att det är lätt att leva sig in i människorna genom århundradena, känna med och för dem. Romansviten tar sin början med Systerklockorna som utspelar sig under 1800-talet. Hekneväven startar precis då 1900-talet tar sin början och här i Skrapenatta kommer vi till andra världskriget.  

Man kan diskutera vem eller vad som är huvudperson i den här episka berättelsen. Är det någon av Astridarna Hekne? Prästen Kai Schweigaard som hårt drev igenom att en ny kyrka måste byggas? Kanske Gerard Schönauer, studenten som kom från Tyskland för att rita och dokumentera stavkyrkan som byn har eller snarare hade. Kanske är det kyrkan själv? Eller de två klockorna som gjöts till minne av tvillingsystrarna, sammanväxta med varandra, och som vävde den mytomspunna Hekneväven. Det är svårt att välja, och inte behöver man ens.

När vi nu nått slutet av den här romansviten säger vi att vi beundrar en författare som så litterärt ror i land alla trådar, skapar stor trovärdighet där researchen måste vara omfattande och ändå aldrig tar över och bygger mångfacetterade människor. Och nog känns det rätt tomt när vi slår ihop boken.

Utgiven 2023, på svenska hos Wahlström & Widstrand 2024, i översättning av Lotta Eklund.

Här kommer ett PS. Mytting har också skrivit Hästkrafter om en nedläggningshotad mack/bilverkstad. Sjukt bra, gav mig en helt ny känsla för bensinstationer. Ved – tycker man om trä och att elda är den ett måste. Och så Simma med de drunknade. En av de böcker jag skulle ta mig till en öde ö.

Vinterdagar i Visby

Jag halvligger i fåtölj 806, aktersalong, M/S Gotland. Bredvid har några glada barn någon springlek mellan stolarna och mitt hår fladdrar till när de swooschar förbi. Så startar man bäst en ledighet i Visby, att glida över vattnet i lugn och ro. Swooschet? Bara avkopplande.

IMG_0170Visby-vinter är lugn. Det är promenader upp och ner i backarna, goda middagar på restaurangerna, att lyssna på havet under dygnets alla timmar. Jag läser Lars Myttings Simma med de drunknade och jag måste smattra ur mig ord som fantastisk, ofattbar, vacker, hisnande.  Men 400 sidor, vad menar du? Ge mig mer! Eller egentligen inte. Det är en sådan god komposition. Bara att det tar slut. För jag vill ligga här i soffan och läsa boken så många fler timmar.  Trä och träd är utgångspunkten i berättelsen om Edvard som växte upp med sin farfar på en gård i Gudbrandsdalen. Det är så inlevelsefullt om hur det är att leva där att jag sitter med på farstutrappan. Jag är med i baksätet när han drar en liten sväng vid 17-tiden på byn. Upp bland fåren, jag är med. Men det finns förstås ouppklarade frågor som måste redas ut. Vad hände egentligen med mamma och pappan som omkom så olyckligt när Edvard bara var tre år?

visbySå read my lips: läs den. När jag nästan är klar vet jag att jag kommer att känna mig totalt och helt igenom tom och få svårt att öppna en ny bok. Lösningen: Börja på en ny när det är 20 sidor kvar av den gamla. Ger känslan av att jag aldrig är between books. Nu blir det Det är inte jag, det är du av Mhairi McFarlane. Jag tycker om den en hel del och vill släpa ut ett fårskinn till strandkanten för att sitta där och läsa om Delia Moss. Då kommer snön och så snöar det ymnigt i dagar. Jag är såklart ute, men Delia Moss får stanna inne.

Vill man läsa en välskriven recension om boken OCH om författaren så klicka över till hyllan. Själv går jag till Botaniska trädgården och hasar runt i snön. Det är tyst och om jag inte ogillade ordet magiskt så skulle jag använda det. Botaniska och St Olavs ruin är som ett fantasiland, som att vara i annan värld, ja som i en bok. Och knappt mörkret får mig att gå därifrån.