Etikett: Lästa böckers förråd

Publicerat

Från A till Ö: P som i Paborn

Copyright/fotograf: Karl Nordlund
Copyright/fotograf: Karl Nordlund

Under våren var det dags för en ny roman från Sara Paborn. Svartstick och den har jag lagt till min sommarläsning. Vi har alltid varit extra förtjusta i Paborn här på bloggen. Trevlig person, bra böcker. Dessutom tror jag att den allra första release-festen vi blev inbjudna till var till hennes var Tuppen och havet. Jag skrev 26 april 2011 att:

”Tuppen och havet är som ett vardagsrum jag vill stanna i. Jag vill sjunka ner i länsstolen, plocka med stenar och drivved som kan ligga på bordet bredvid, bli lite men bara lite tillrättavisad av pappan, dricka öl eller ännu hellre kaffe med dottern. Leva ölivet och kanske få höra en dikt från hennes pojkvän Erlend, läsa gamla tidningar och strunta i fastlandet. Gå längs havet. Lyssna på samtalen. Samspelet mellan pappan och dottern är fint, även om känslorna är återhållsamma.

[…] Och Paborn berättar om det så komiskt, sugande och tankeväckande i ett och samma andetag.”

Komiskt, sugande och tankeväckande – är inte det fortfarande en bra beskrivning på Paborns böcker? Hon har ett sätt att skriva om relationer på allvar, men samtidigt strössla med humor och rent knäppa saker.

En eller annan väg startar i den heta sommardag när Fridas storasyster som har varit utomlands i åratal kommer hem nu, intar sitt gamla rum med självklarhet trots att Frida tagit över det sen länge. Det finns ett avstånd, men också systerskapet, den där särskilda känslan som inte liknar någonting annat på jorden.

Om Blybröllop bokfrukosterade vi. Vi skrattade ofta men inte sällan fastnade skrattet i halsen när vi såg det underliggande allvaret. Här är det ett uselt äktenskap i centrum, och det finns ju olika sätt att lösa (upp) ett sådant.

Jag har för mig att vi också Tistelhonung som frukostbok, bara jag blundar ser jag framför mig miljöerna på Bjärehalvön där en avdankade journalist (?) ska skriva ett omvälvande reportage om ”gammal kärlek rostar aldrig”, men intervjuobjektet är ovilligt. I alla fall till just det.

Nå, med detta sagt ser jag fram emot att solstolsläsa Svartstick. Så snyggt omslag!

Visste du förresten att Sara Paborns favoritfrukost är en hel kanna kaffe och croissanter med Nutella? Läs själv.

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Publicerat

Från A till Ö: O som i O’Dell

Uppe under taket där jag har hyllorna med lästa böcker hittar jag några romaner av Tawni O’Dell. Jag minns när jag läste Ivans återkomst, min första av författaren.  Utspelar sig i Coal Run, ett samhälle som kretsade kring J&P:s gruva nummer 9. Innan den rasade och dödade hundratals män. Inklusive Ivans pappa. Så jävla bra bok.

Den enkla titeln, Ivans återkomst, förklarar bokens innehåll väl. Det handlar om Ivan. Och hans återkomst! Ivan kommer tillbaka efter en lysande karriär som fotbollsstjärna. En olycka sätter stopp för hans vidare idrottsprestationer. Men det är inte därför han återvänder. Det som drev honom hem igen var det där tidningsklippet någon skickade till honom. Notisen som säger att Reese Raynor snart ska släppas ut ur fängelset efter ett långvarigt straff.

Vad har det med Ivan att göra? Allt.

Ramberättelsen sträcker sig i en vecka, men historien spänner över en mycket längre tid. Enkelt glider författaren mellan tidsperioderna i naturliga återblickar. Ibland kändes den avskalade stilen och Ivans återhållsamma sätt som ”hårdkokt”.

”Jag dricker upp min öl, kramar av gammal vana ihop burken och slänger den på golvet i min pickup där den med ett dämpat skrammel träffar andra burkar.

Det hårdkokta förstärks av vapen, fulla människor och slagsmål som dyker upp i romanen. Men den är betydligt djupare än så, psykologiserande utan att bli sentimental, språksam utan att bli pladdrig. Jag tyckte om att vara i Ivans kläder och bli berörd av hans upplevelser där i Coal Run.

I Sköra bestar är det samma kolgruvemiljö i Pennsylvania där pojkarna Kyle och Klint sedan år tillbaka bor tillsammans med sin pappa efter att morsan dragit iväg. Storebror Klint är stadens baseballstjärna och har starkt stöd av sin pappa. Kyle är femton, kär i Shelby och längtar efter sin lillasyster som flyttade med mamman.

Så kör pappan ihjäl sig. Från ingenstans dyker mamman upp igen för att ta tillbaka sina pojkar och flytta dem till Arizona. Men de vägrar. Shelby kommer på den goda idén att hennes farmor, den ogifta ms Jack skulle kunna ta hand om pojkarna.

Det jag verkligen gillar i boken är berättelserna ur Kyles perspektiv. De delarna är så gripande och initierade så att jag baxar. Jag gillar hans sätt att betrakta världen, relationen till sin storebror och Ms Jack. Bra bra bra! Mindre gillar jag delarna där Ms Jack får ha perspektivet. Det blir en gräns mellan mig och texten som jag aldrig lyckas ta mig över.

Jag tycker om O’Dells romaner om det fattiga USA, om arbetarna och en hård miljö utanför storstäderna. Kanske är det därför jag hakar upp mig när det blir den motsatta sidan, kolgruvemiljonärskan som gestaltas, även om Candace Jack är en hyvens kvinna.

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Publicerat

Från A till Ö: N som i Nattvakten

Jag plockar bland mina böcker. De hyllorna som jag sorterat in under kategorin ”läsa innan jag dör”. Om jag med nuvarande lästakt skulle läsa dem torde jag leva livet tills jag är 103 ungefär. Alltså rensar jag enligt en sinnrikt system. I denna avdelning hittade jag Främlingen i huset av Sarah Waters och efter att ha läst min egen bloggy från 2007 om hennes Nattvakten åkte boken högst upp i läshögen. Men först vill jag reprisera och inspirera med Nattvakten.

”London 1947. Kriget är över. Helen och Viv är två arbetskamrater som jobbar på en byrå där man hjälper människor att hitta en ny partner.

Folk kom hit för att försöka hitta nya personer att älska, men ofta – det tyckte hon i alla fall – ville de egentligen bara tala om de älskade som de hade förlorat

Privat har de inget umgänge. Helen lever tillsammans med Julia. Viv har ett trassligt förhållande med den gifte Reggie. I London finns också Key som arbetade som ambulansförare under kriget, men nu, efteråt, är hon över och obehövd. Kring dessa fyra kretsar berättelsen och det är ingen fredslycka som präglar dem. Visst är det skönt att kriget är över, men freden kräver sitt pris.

Andra delen i romanen tar läsaren tre år tillbaka i tiden. Frågor ges förklaringar, personer växer ännu mera. När den sista delen kommer och ytterligare tre år tillbaka i tiden – 1941 – skildras, förstår jag att krigets baksida verkligen också kan vara en framsida för de här fyra kvinnorna.

Så det här är alltså den människa du har blivit, sa Kay till sig själv, en människa som alla klockor har stannat för

Romanen är tjock och berättande. Ändå inte babblig och onödigt mångordig som alltid är min fasa. Det var behagligt att vara i berättelsen. Upplägget med den omvända kronologin är i sin enkelhet allt.

Det här är den första roman av Waters jag läst. Jag har lyssnat till henne flera gånger i olika sammanhang, men aldrig lockats av nyskrivna romaner som utspelar sig på 1800-talet som t ex Kyssa sammet. Men världskrigstid tycker jag om. I romaner.”

Hur gick läsningen med Främlingen i huset då undrar du? Femtio sidor blev det, sen la jag den åt sidan utan att något intresse uppbådats. Tyckte om karaktärerna, men det där mystiska, möjligen transcdendetiska, elementet Främlingen, njae.

—

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Publicerat

Från A till Ö: Q som i Quindlen

”Att hålla på med böcker”, för att citera Jessica i den tio-av-tio-poängiga podden Litteräris är ju något vi lite till mans håller på med. Som nu: att leta i Lästa böckers förråd och hitta pärlor. En gång i tiden när jag bokstavsordnade all min läsning saknades en författare på Q. * Av Helena Dahlgren, en annan tio-av-tio-poängare fick jag då tipset Anna Quindlen och på gamla ooofbok skrev jag:

”På engelska heter den här romanen [Nattens ljus] Blessing vilket är namnet på såväl gården den äldre kvinnan Lydia bor på, som hennes efternamn . Hon är Egendomsägare av god gammal skola, håller sin personal – ofta oduglig – kort, vet och månar om sin position. Som trädgårdsmästare till gården anställs Skip Cuddy. Han sköter sitt jobb bra – det ser Lydia Blessing i kikaren hon använder för att följa hans arbete. Så en dag lämnar någon ett nyfött barn på trappen till hans tjänstebostad.

Om jag på låt oss säga en blogg läste ovanstående presentation skulle jag tänka: ”det där är inte en bok för mig”.  Men det här är en läsvärd historia och dess styrka är sättet Anna Quindlen bygger upp sina två karaktärer Lydia och Skip. Bit för bit –  i ett behagligt långsamt och välskrivet tempo – växer de fram och gör romanen till en god läsupplevelse!”

Sedan dess har jag läst flera Quindlen-romaner som Every Last One: A Novel och Still Life with Bread Crumbs . Få böcker är översatta vilket är synd. Tycker Quindlen borde nå flera.

—

* Igår försökte jag förklara för förvånade lyssnare varför jag inte står ut med luckor i har-läst-alfabetet. Är du perfektionist? undrade de. Nej, jag tycker bara inte om det ofullständiga. Saknade bitar. Hål. Olagda pussel. Jag tycker inte om det. Allt eller inget gäller.