Etikett: Lästa böckers förråd

Publicerat

Från A till Ö: L som i Lagt kort

Joan Didion är mig en kär författare. Inte så mycket skönlitterärt men i de Lästa böckernas förråd står Lagt kort från 70-talet. Jag läste den 2006 och skrev:

”K satte boken i händerna på mig och sa att ”den här boken ska vara väldigt bra”. Det var den! I huvudrollen står Maria.

Det uttalas Mar-eye-ah, så att det blir rätt från början.

Hon är skådespelerska men det står klart att det var ett tag sedan Carter, hennes man, gjorde de där två filmerna med henne. Hon är skadad och vingklippt. Ångesten finns på varje sida trots att boken är så sparsmakad i sitt berättarsätt. Vill man få ett exempel på isbergstekniskt berättarsätt ska man läsa denna bok. Visserligen talas och tänks det en hel del men det mesta är underförstått. Det ger en avskalad och mycket distanserad läsupplevelse.

Maria och Carter har ett barn tillsammans, Kate, som befinner sig på någon institution någonstans. Det är inte vad Maria vill, och saknaden finns där hela tiden.

’De ringde till mig”, sa Carter inifrån sovrummet i en ton som om han sagt det många gånger förut. ”De ringde till mig för att påpeka att oanmälda besök av föräldrarna bara kan försvåra barnets anpassning.’

’Anpassning till vad’. Maria stack in en nål i håret.

Med sina ”vänner” runt sig, med sprit, fester och filmer går Maria bara mot undergång. En undergång beskriven mellan raderna. Oerhört intressant och spännande att läsa.”

Didions berömda packlista är en ständig påminnelse om en minimalistisk packning (mitt smycke är förstås från Mind the book-Camilla) .

Uppdaterat: Precis när jag pubbade inlägget fick jag nyhetsbrev från Natur & Kultur som återutgiver två av Didions böcker. ROLIGT!

Publicerat

Från A till Ö: K som i Kapuściński

En författare som jag ofta återkommer till är Ryszard Kapuściński och hans reportageböcker. Så här säger han:

Vill man utöva journalistik måste man först och främst vara en god människa. Onda människor kan inte vara goda journalister. Endast en god människa gör sig mödan att förstå de andra, deras intentioner,deras tro, deras intressen deras svårigheter, deras tragedier. Och hon vill omedelbart, från första stund, bli en del av deras öde.

Reporterns självporträtt är en samling texter och intervjuer av och med författaren. Materialet är strukturerat i fem olika områden. Från III (Skrivandet) kan jag till exempel läsa:

Jag fäster stor vikt vid språket. Att söka den språkliga nyckeln söka i ordböckerna efter fräscha, obegagnade ord upptar lejonparten av min tid i arbetet med varje bok. Om någon efter att ha läst ett kapitel skriver en recension och uteslutande tar upp de problem som behandlas där och inte uppmärksammar språket som jag har skrivit om dem på, uppfattar jag det som ett personligt nederlag.

Det här är en fantastisk liten bok och fantastiskt liten också.  Som gjord att ha i väskan och ta upp och läsa någonting intressant ur då och då. En ständig kompanjon.

Reportens självporträtt. Ryszard Kapuściński. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2009

Publicerat

Från A till Ö: J som i JPod

Douglas Coupland var länge en av mina litterära husgudar, men efter JPod försvann han ur mitt liv, vet inte hur, för jag tyckte otroligt otroligt mycket om romanen. Se själva: .

”Livet på landet har i huvudsak inneburit husrenovering, men mellan spikande och intellektuella samtal om var reglar bäst placeras har jag läst Jpod. Mina anteckningar om den är röriga. Vet inte hur jag ska sortera dem i begriplig text. För jag är uppfylld, på ett oroväckande, närmast religiöst vis, av boken. Vill bara skriva ”Wow!” och ”Läs den!” Eller ännu hellre komma och högläsa den för er!

Men jag skärper mig. Börjar med det anteckningsblad som säger att det här är en bok som handlar om ”meningen om livet.” Åtminstone väcker frågan om vad en människa är och varför hon lever.

Finns det någon given allmän-mening för mänskligheten? J/N

Finns det en given specifik mening för den enskilda människan? J/N

Om N, är meningen för människan att skapa mening? J/N

Etc…

Googlar man ”meningen med livet” får man över 500 000 träffar och jag undrar vilken av träffarna som Ethan Jarlewski skulle välja, huvudperson i JPod. Jag törs inte spekulera. Han skulle kanske göra en enkät bland sina jobbarkompisar på avdelningen där allas enamn börjar på J.

Till sitt yttre är JPod en roman där Ethan arbete med att utveckla tv-spel är en del, och hans fritid en annan. Ethans pappa har skådespelarambitioner och suktar en talroll. Ethans mamma har en fantastisk marijuanaodling och i bokens inledning har hon just råkat döda en biker som hon har saker otalt med. Businessmannen, kinesen Kam, har också en betydande roll i den absurda händelseutvecklingen.

Boken är ironisk (kanske…) och otroligt rolig. När jag läser vissa delar skrattar jag högt och när jag därefter går runt och högläser för familj och vänner, skrattar jag ännu mera, så mycket att ingen hör vad jag säger. Det är bra för då måste de läsa själva.

Men det roliga och intressanta i JPod är inte berättelserna utan allt annat. Att romanen inte är en roman med enbart fiktiv text utan också delar av det som är Ethans pågående liv. Meddelanden, biljetter, omslag, skräptecken, primtals-serier, mejl, intervjuer etc bryter hela fiktionen och gör boken till något annat, eller något mer, än en roman.

I boken figurerar också författaren Douglas Coupland. När han dyker upp ombord på planet på Kina tänker jag först att ”snark, skriva in sig själv, är inte det lite B?” Men han spelar en väsentlig roll och frågan om meningen med livet får ytterligare aspekter. För vad är vi människor egentligen? Är vi alla egentligen bara ”flyktingar från en Douglas Coupland-roman.”

J/N

Publicerat

Från A till Ö: I som i Ingen sång om kärlek

Som jag tjatat om tidigare vill jag inte längre leva i ett bibliotek, jag rensar hårt och osentimentalt i bokhyllorna och är nu nere i tusen böcker. Häpp. Men jag har ett ställe där jag samlar så kallat omistliga böcker. Sådana som jag skulle kasta ner i en pappkasse om huset började brinna (eller nej, det skulle jag inte för då skulle jag ta skokartongen med foton, men ni förstår principen).

En av de omistliga är Karen Duves Ingen sång om kärlek. Jag läste den 2004 och blev helt knockad som Maggan brukar säga. Jag går där och tittar på den ibland, men har inte vågat mig på en omläsning. Tänk om den inte längre är omistlig? Jag sprider tipset vidare i alla fall. Tänk om den blir omistlig för er!

Så här tyckte jag hursomhelst för snart tjugo år sedan:

” ’När jag var sju år lovade jag mig själv att aldrig älska någon. När jag var arton gjorde jag det ändå. Det var precis lika hemskt som jag hade trott.’

Det slår Anne fast i inledningen. Vi får följa henne genom livet och trots att berättelsen är så tragiskt med en hemsk familj, okänsliga vuxna och kärlekslöshet är boken oerhört rolig! Svart humor gillar jag mycket. Viktproblem är en viktig ingrediens. I tidiga år blir Anne medveten om sin vikt efter att gymnastikfröken skapar sin trevliga tävling. ”Beräkna skillnaden mellan den näst tyngsta och den lättaste flickan i klassen”.

’Om det stör dig så att du väger så mycket så får du väl banta”, sa min mamma, och den tid då jag ätit med glädje, reservationslöst och utan skuld. låg bakom mig för tid och evighet.’

Genom livet har Anne en längtan efter kärlek tillsammans med insikten om att hon ändå inte är värd kärlek. Det temat kan lätt ha blivit gråtmilt men här är det precis tvärtom. Med sin lätt absurda, kyliga och svarthumoristiska ton skapar författaren en bra och läsvärd historia.”