Vi går laget runt. Jag, Ann-Sofie, börjar prata med glittrande ögon och ord som fantastisk, vilket språk och vilken underbar idé! Sen går omdömena lite som en berg- och dalbana där någon aldrig läste klart, andra stämmer in i hyllningskören, några säger okej.
Vi har läst Promenader i natten av Lina Wolff och diskuterar den som vanligt på Vetekatten i Stockholm. Boken är en samling prosatexter, fyrtio (förstås) till antalet som alla inleds Jag drömde att jag … , inspirerad av en dikt av Roberto Bolanos. Till Författaren kommer romaren Marcus Aurelius och uppmanar till att göra nattliga promenader för att komma bort från sin självupptagenhet och i stället börja producera. Texterna vävs in i varandra och handlar på olika sätt om skrivande, skapande och annat som livet har. De är absurda ibland, sorgliga ibland, otäcka ibland, alltid tankeväckande.
Röster från morgonen:
* De präglas av en sorg, tycker ni inte det
* Visst är det väl drömmar, typiska drömmar!
* Det är ju bara formen, inledningen som gör att det är drömmar. Det kan lika gärna vara vanliga berättelser. Det är ju verklighet.
* Nog handlar det om författaren? Hon tar ju upp sina egna böcker.
* Det behöver inte alls handla om henne. En författares jobb är ju att fabulera så att vi tror på hen.
* Jag fattar ingenting, jag gav upp
* Jag skulle vilja läsa minst fyrtio berättelser till!
* Vilket underbart språk. Så rent eller vad ska man säga?
* Väldigt Lina Wolff:skt.
—– Det snygga omslaget är gjort av Lotta Kühlhorn