Etikett: Lyrik

Publicerat

Från A till Ö: R som i Resa med Cortez

I mina rensningar i bokhyllorna har jag tagit mig från Ö till A. En och annan har gått till kompisar, men mest handlar det om kassar med böcker som gått till second hand eller återvinning. Här i Lästa böckers förråd, de böcker jag läst och glömt, har jag kommit till S. Men det verkar som jag missat R. Som kommer nu.

Boken är egentligen inte alls glömd. Den står vid mitt sängbord och jag bläddrar då och då i den. Resa med Cortez, av Peter Lindforss. Det var min första egna poesibok. Jag skriver:

”Den kostade 28 kronor ser jag på prislappen. Det var säkert första gången jag var på lyrikavdelningen. Vad skulle jag då välja? Något nytt kändes viktigt, något M inte kände till. När jag genom åren berättat om den här händelsen har jag alltid hävdat att jag så starkt mindes hur berättarjaget stod i sitt trapphus klockan fyra på morgonen, endast iförd kalsonger, och skrek ”Cortez” i sopnedkastet.

Cortez! Jag skrek ditt namn i sopnedkastet.

Ja jag vet. Strofen låter närmast komisk i sin ensamhet. Ändå. Jag minns den starkt i sitt sammanhang. Peter Lindforss dikter gjorde stort intryck på mig då 1979. Han blev vägen in i mitt lyrikläsande. 2007 kom boken fram vid flyttningen till nya lägenheten. Jag letade efter min fras. Men den finns inte! Strofen lyder istället

Cortez! Jag skrek ditt namn vid Stureplan

Det är en avsevärd skillnad faktiskt. Inga sopnedkast. Inga kalsonger. Inget fyra på morgonen. Vad har hänt? Diskrepansen mellan minne och verklighet är påtaglig. Från var har jag tillfogat Lindforss Cortez-skrik dessa attribut?

Ångesten eller längtan i hans skrik känns bättre i min version, tänker jag och stryker över ”vid Stureplan. ” Ändå. Resa med Cortez är vid min omläsning fortfarande en diktsamling som håller därför att den så starkt berättar om den resande människan för mig.”

PS. När jag ursprungligen skrev den här texten på saligen insomnade OOOFbok skrev författaren till mig och tyckte min version är bättre.

Publicerat

Långfredag, en vecka har förflutit sedan attacken på Drottninggatan

Genomförkyld och oförmögen att sluta följa nyhetssändningarna på tv under helgen, försökte jag stilla mig genom att läsa dikter. I mitten av 80-talet prenumererade jag på lyrikböcker som gavs ut i ett projekt som hette Bra Lyrik. Den kapsejsade himlen blev min favorit. Mig veterligen var det den enda bok som Stig Johansson gav ut. Även om ni aldrig hört talas om författaren eller boken,  har ni alldeles säkert hört eller läst en av hans dikter:

Förlusten
Alla dessa dagar som kom och gick
inte visste jag att de var livet.

Det är Stig Johansson som är upphovsman till dessa raden, inte alls Kjell-Olof Feldt som jag till min förfäran har hört någon hävda. (Hans bok om tiden som finansminister bar titeln ”Alla dessa dagar”). Johansson är ingen muntergök och förmodligen var inte hans dikter den bästa läsningen för en ledsen människa, men han satte ord på min oro. Nedanstående dikt är således skriven i början av 80-talet och världen ter sig sorgligt nog förunderligt lik:

Strömningar i tiden
Jag är rädd för de kombinationer av ord
som nattetid målas på väggarna.
De korsfästa ordens innebörd skrämmer mig
liksom de gengångare som smyger på tå genom tiderna
färdiga att ta gestalt vi minsta återgång
till den gamla ordningen:
Till den gamla ordningen eller till en ny ordning.
Jag är rädd för
att det inte finns ett gemensamt språk inom oss
för det goda.
Det är det som skrämmer min.
Inte det vanliga klottret.

Publicerat

Frostenson

För ca tolv år sedan fastnade jag väldigt mycket för Katarina Frostensons pjäser Sal P och Traum. Sal P satte sig ordentligt och placerade ofta mina drömmar i Salpêtrière-kliniken (där pjäsen utspelar sig) där utelämnade kvinnor sattes på ”scenen” framför männens granskande blickar. Jag läste också 3 x Katarina som jag fick i födesledagspresent, kanske när jag fyllde 20, men upptäckte först något år senare. I den finns en av mina älsklingsdikter.

Publicerat

Evigt aktuella Howl

Nu ges ytterligare en bok ut med Allen Ginsberg dikt Howl (1956) som grund. Det är konstnären, illustratören och serietecknaren Eric Drooker som har gjort en illustrerad roman byggd på filmen Howl som också kom ut i år, som i sig bygger på dikten Howl. Basen till filmen är den rättegång som Ginsberg blev ställd inför sedan han åtalats för hets mot folkgrupp i och med  att dikten blev utgiven.

Att Howl sedan länge räknats till litteraturens så kallade klassiker är det inte svårt att förstå när man kan följa versionerna av den genom åren. Framför allt hur modern den känns även 54 år senare visar hur tidlös den är.

Ginsberg var en del av Beatnikgruppen och blev tillsammans med bland andra William Seward Burroughs och Jack Kerouac åtalad för diverse hets- och provokationsbrott åtskilliga gånger på 1950-60-talet för sina litterära och konstnärliga verk, samt sätten de skapades på. Genom att skriva om t ex. liberal sexualpolitik, hård antikommersialistisk propaganda, den individuella frihetens stora fördelar och allt i ett alkoholromantiskt skimmer, blev gruppen hjältar för en hel generation, kanske till och med flera, världen över. Kritiken och skuldbeläggningen över sina, på den tiden sett, obscena och utmanande vis att beskriva människan och världen lät inte heller vänta på sig. Som det brukar vara.

Jag blir helt till mig när jag tänker på den här boken, jag ska beställa den å det snaraste. Kolla på de ohyggligt snygga illustrationerna här. Filmen ska jag så klart också se, men framför allt – KÖPA BOKEN!