Etikett: Maja Lunde

Jag gillade Binas historia, men jag tyckte om Blå ännu mer. Särskilt slutet grep mig mycket. Jag minns att jag också kände hoppfullhet. I Prezwalskis häst blev allting svartare. Så jag såg fram emot den fjärde och avslutande boken i klimatkvartetten. Önskade något ljusare i den framtid Maja Lunde målar upp i böckerna. Nu har jag läst.

I Drömmen om ett träd handlar det om växter och en fröbank på Svalbard står i centrum. Från den första boken dyker Tao upp, hon som ägnade sig åt pollinering av fruktträd när insekterna drastiskt minskat i antal. Nu är hon ombord på en båt som tar sig upp till Svalbard för att finna fröbanken, den skattkammare som samlar all världens fröer. Vi är långt in i framtiden och på Svalbard finns numera bara två ungdomar och deras småsyskon. De har inrättat sig i det omöjliga, möjliga livet. Men nu är båten här. Och de kan få åka med till en annan civilisation. Vill de?

Jag beundrar Lunde och hennes förmåga att iscensätta vad som kan/kommer att hända med klimatet. Att röra sig i olika tidpunkter uppskattar jag också. Språket är lätt och luftigt, väger upp det tunga. Ingen ska kunna missa budskapet. I den här boken gör man det inte. Och ibland blir det väl mycket lektioner. Alla människor i alla fyra böcker är ganska lika varandra, svårmodiga och driftiga. Att inte kämpa är att ge upp.

Vi får egentligen inte veta vad som hände och händer på andra delar av jorden annat än där Tao bor. Nationerna har upphört. Gränserna är upplösta. Skyfallen många och torkan stor. Hon förbannar alla oss som inte tog vårt ansvar.

Ändå känner jag hopp när hör Tao säga att ” … och jag är en del av ett vi. Det vackraste ordet som finns.”

Drömmen om ett träd. Maja Lunde. Utgiven på svenska av Natur & Kultur i översättning av Lotta Eklund.

Om Binas historia . Om Blå. Och om Przewalskis häst.

Just när den här bloggyn publiceras sitter vi och frukosterar med Maja Lunde. Hon är i Sverige för att prata om sin senaste roman Blå. Blått som havet, som himlen, som oskulden. Kanske kunde vi kalla romanen Brun som den torkade jorden som är så närvarande. Vattnet är i hög grad frånvarande i romanen. Det är vattnet som man längtar efter, jagar och slåss om.

Med mitt glas vatten – och tacksamhet över det – läser jag Blå tämligen i ett svep. Även om inledningen är något seg blir den snart en bladvändare. Liksom i Lundes förra roman, Binas historia, är det parallella historier från två olika tider. I ett nu, med inslag av ganska mycket då, gör Signe  sin senaste, kanske allra sista aktivist-insats. I den andra historien utmålas en framtid där den ökande värmen har torkat ut större delen av jorden. Här möter vi pappan med sin dotter på flykt från sin brinnande stad och hamnar i ett flyktingläger i väntan på mamman och det andra barnet. Just det greppet förstärker insikten av att om vi inte gör något nu så är det denna vattenlösa framtid vi har att vänta. Flyktinglägret är oerhört initierat beskrivet och att läsa om det är obeskrivligt.

Blå kallas för nummer två i klimatkvartetten, och jag kommer fråga Lunde under frukosten om det inte ger press och ångest att ha utlovat flera böcker. I synnerhet när de blivit så omtyckta, lästa och sålda över hela världen. Jag gillade också Binas historia, som var frukostbokklubbens januaribok. Men jag gillar Blå ännu mer. Och slutet. Slutet!

Blå. Maja Lunde. Utgiven 2017. På svenska 2018 av Natur & Kultur, i översättning av Lotta Eklund.