Etikett: Malmö stadsbibliotek

När jag var liten, närmare bestämt på 60-talet, tog min mamma med mig till bibliotekets sagostund. En tant samlade ihop oss barn, sa att hon var bibliotikaren och att hon skulle ta med oss till ett hemligt rum. (Ja, jag trodde det hette bibliotikarie fram till en rättskrivning i sexan där jag fick skämmas eftersom jag inte kunde stava till mitt drömyrke.)

Bibliotekarien gick  med oss i släptåg till en väggfast bokhylla och anförtrodde oss att där bakom bodde ett troll. Om detta troll var på gott humör skulle vi bli insläppta i sagosalen, annars inte. Hon knackade på hyllan och vi hade tur, den gled upp! Jag minns att jag satt på en stol och lyssnade till Kattresan och Jag kan köra alla bilar, (jag tror i alla fall att det var just de två böckerna). När det var färdigläst blev vi uppmanade att titta upp i taket, bibliotekarien dämpade belysningen och stjärnhimlen tändes. Ovanför oss glittrade vintergatans alla stjärnor och jag var fullkomligt bedårad.

Några år senare när jag var 11 år, (och ganska störig), lyckades jag ta mig en titt på det hemliga rummet och upptäckte att de glittrande stjärnorna egentligen bara var små lampor som bildade de olika stjärntecknen. Fast det får vara hur som helst, jag var på många sagostunder, lyssnade till många böcker och såg stjärnhimlen tändas gång på gång och jag älskade det! När jag var för stor för stjärnhimlen och sagoböcker fortsatte jag att komma till biblioteket för att låna och sluka. Jag minns att jag var så ivrig att börja läsa att jag sprang delar av vägen hem med min tunga bokkasse slående mot benet.

Sagostunderna med stjärnhimlen på biblioteket är ett av mina mest omhuldade barndomsminnen. Jag flyttade från Malmö för många år sedan och det är förmodligen omkring 30 år sedan jag sist var på Malmö stadsbibliotek. De vackra slottsliknande byggnaden finns kvar, men jag tror inte att den hemliga sagosalen med stjärnhimlen har överlevt. Fast det gör ingenting, stjärnhimlen kommer alltid att skimra för min inre syn.