Fyra kortromaner

Månpocket satsar på att ge ut kortromaner, ett ofta förbisett format i den svenska utgivningsfloran. Kortromanen är rolig att läsa, ett utmärkt alternativ när man har ont om tid och upplever att man aldrig hinner läsa eller läsa ut. Perfekt som present är kortromanen också, mycket bättre än en blomma. Det är fyra etablerade författare som skrivit de fyra första.  Eftersom det är korta romaner blir det korta omdömen:

För dem jag älskar av Anna Jansson
Gotland, flyktingar, terrordåd och en äldre sympatisk dam. Tät med spännande upplösning.

Shirins första fall av Katarina Wennstam
En spännande och klassiskt Wennstamsk berättelse. Börjar med att en högstadielärare hyr en stuga i skärgården. En prolog till serien om Shirin. Blir väldigt sugen på att läsa vidare.

Swedish love – Filmhelgen av Johan Theorin
Porrfilmsinspelning i ett hus på landet. Tragiskt om en bedagad porrfilmsstjärna vid namn Venus. Ganska förutsägbar och aningen tråkig.

Processen av Malin Persson Giolito
Youssuf är född och uppvuxen i Sverige. I kölvattnet av ett terrordåd blir han frihetsberövad. En obehagligt aktuell berättelse om massgripande efter ett terrordåd och vad som händer med den lilla människan.

De olika bokformaten definieras  enligt antalet ord; en novell är mindre än 7 500 ord, en långnovell mellan 7 500 och 17 500 ord, en kortroman mellan 17 500 och 40 000 ord och en roman allt där utöver. Bra att veta som boknörd.

Länk till älska pocket här.

Det bästa av allt

Bokfrukost nummer tjugosju lockade många bokpratare. New York New York! Nu handlade det om en tidstypisk bok – om vi hade varit Breakfast Book Club på 50-talet. Då var Rona Jaffes bok Det bästa av allt en snackis.

Några kvinnor åker till The Big Apple för att göra karriär. 1952 var jobbkarriären något kvinnor gjorde innan de gifte sig. Till skillnad mot nu när vi alla ägnar oss åt jobb och familj och lägger (och här kommer mitt fulord) livspussel. Därmed inte sagt att någon av flickorna har det särskilt enkelt.

Meningarna kring frukostbordet var ovanligt enade. Trots att vi satte rekord i antal deltagare var vi nog mest överens om att det här var en intressant och läsvärd bok. De första femtio sidorna – jo de var lite sega, faktiskt. Men det tar sig och det är en välskriven roman om de unga kvinnorna vi får ta del av. Rona Jaffe skriver sansat och tydligt, visar omtanke med flickorna och visar bitsk ironi mot (somliga av) männen.

Det bästa av allt. Rona Jaffe. Utgiven på svenska av Forum 2011. Min pocketutgåva av Månpocket 2012.

– – – –

Att det engelska omslaget är snyggare än det svenska tycker vi också.

Omslagsdesign

Jag pratade bokomslag häromkvällen när Bonnierpocket och Månpocket hade höstfest.  Apropå Bonnierpockets tjusiga omslag till de senaste klassikerna.  Som många är jag svag för snygga omslag, köper gärna böcker bara på det. Jag har dessutom  ett mycket glamouriserande och ljusrosa förhållande till yrket Formgivare av böcker. Jag drömmer om att de arbetar hårt och mycket, men att när de i viss konstnärlig vånda har formgivit böckerna ändå tar regelbundna promenader på boklådorna med beundrare i skara runt sig.

– Den här har jag gjort, och den här och den här. När jag kom på idén till den här boken hade jag nästan hunnit till slutet i min läsning och hade närmast givit upp. Men då dök den intressanta nyckeln upp och lösningen uppenbarade sig.
Formgivaren puffar på sin cigarr och nickar mot boken.
– Ja, och med den här var det tvärtom kan man säga. På sidan två kom den starka karaktären in i handlingen och jag förstod att här har jag min bild. Sedan ägnade jag några nätter att först skissa, sedan måla en akvarell innan jag insåg exakt hur hon skulle gestaltas.
Det susas beundrande i skaran runt Formgivaren.
– Den här då, piper en liten Beundrare och håller fram en bok med en gränd, en lampa och ett kyligt sken. Hur gjorde du den?
– Den har jag inte gjort, svarar formgivaren buttert.
– Men, insisterar Beundraren, det står ju ditt namn här.
Beundraren tystas ner med några hyschanden från skaran. De går vidare bland hyllorna.

Nej, så där är det säkert inte. Det är mer handfast arbete och mindre glamour. Men det är roligt med omslag och att fantisera hur de kom till. Som med de här tre som jag gillar. Hur kom idén?

Man läser boken, man tänker dagbok? Med en vacker handstil och gul är ju inte fult. Mircea Cartarescus Dagbok – fantastisk i sin enkelhet.  Panache har alltid alltid mycket snygga böcker.  Jag tar ett till som är ett av mina absoluta favoritomslag. Rodrigo Fresán, Kensington Gardens, Inte lika självklar men ursnygg.

Ett tredje omslag som är snyggt är Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Hemmet i centrum men ändå en viss grå/rosa distanserad dimma och tomheten. Ingen människa finns i bilden för att visa tomhet.

Är jag ute och cyklar? Hursomhelst. Snygga omslag gillar vi. Och att spekulera tillkomst.