Det finns författare som jag har läst en bok av, blivit tagen men sedan inte läst några fler av. En sådan är Marcel Beyer, vars bok Kaltenburg är en roman som jag tyckte otroligt mycket om. Jag citerar mig själv:
Beyer rör sig ledigt i olika tider och vi förflyttas mellan de olika tidsplanen på ett närmast subtilt, men aldrig tveksamt sätt. Berättarjaget intervjuas av en tolk som vill lära sig ornitologins område. I nutidens samtal med henne – fru Fischer – glider fokus över i minnen. Men med en replik eller en titt genom fönstret är läsaren – många sidor längre fram – tillbaka i nutiden. Kaltenburg var professor i zoologi, med alltmer tilltagande intresse för ornitologi. I historien om honom rör vi oss i tiden efter andra världskriget – i Dresden – och kan följa en intressant historisk utveckling i det delade Tyskland. Det här eleganta glidandet mellan tidsplanen, mellan det individuella och det kollektiva, mellan det personliga och det allmänna är så välskrivet och det är längesedan jag läste något så bra och med så stor behållning.
I den snygga Panasche-serien finns Spioner. Jag vill läsa den.