Etikett: Massolit Förlag

Publicerat

Är jyckar den nya ”lilla svarta” inom skönlitteraturen?

Norton Kierkegaard tillsammans med sin husse

Jag tycker mig märka att hundporträtten i den moderna skönlitterära romanen blivit mer djuplodande och insiktsfulla. Ett utmärkt exempel är Benny i John Ajvide Lindqvist skräckroman Himmelstrand. Ett antal husvagnar förflyttas tillsammans med sina boende till en evigt solig plats som ekar av Peter Himmelstrand-låtar dagen i ända. Förvisso finns det även en katt bland husvagnarna men Benny förblir min vovve och favorit.

I Operamopsen finns Malcolm, en äldre mops med en traumatisk valpupplevelse bakom sig. Om ni klickar på boktiteln i föregående mening kan ni läsa mer om den sympatiske Malcolms liv på Östermalm i Stockholm.

Alma-pristagaren, Meg Rosoff skriver om hundarna Sissy och Dante i romanen Jonathan bortom all kontroll. Första meningen lyder ”En dag när Jonathan kom hem upptäckta han att hundarna pratade om honom”. En roman som sätter ord på varför hunden är  människans bästa vän. Även här kan ni klicka på titeln och läsa mer.

Håkan Nesser tag steget fullt ut och låter sin hädangångne rhodesian ridgeback berätta i Nortons filosofiska memoarer. Jag älskade Nortons humoristiskt lakoniska berättarstil och dånade nästan när en fellow bokälskare avslöjade att hon träffat Norton medan han ännu var i livet. Själv har jag bara träffat Håkan Nesser. I en artikel i DN berättar Nesser om Norton och hans stoiska lugn. Nesser berättar också att han tror att man kan dela in hästar i två grupper, introverta och extroverta. Kanske djuplodande hästporträtt snart är det nya svarta i skönlitteraturen?

Med vänlig hälsning
The crazy dog lady

Publicerat

Jonathan bortom all kontroll av Meg Rosoff

Hundarna är mina favoritkaraktärer i denna skruvade komedi. Rosoff skildrar dessa förvirrade år i tidiga 20-årsåldern då människan  enligt gängse normer ska lämna ungdomen bakom sig och bli förståndig. Jonathan vill förtvivlat gärna bli vuxen och han vidtar drastiska åtgärder för att uppnå denna vuxenhet. Det har gått bra för honom, efter avslutad utbildning har han fått både arbete och lägenhet i New York, förvisso är det en lägenhet med ett synnerligen annorlunda hyreskontrakt men i New Yorks bostadsdjungel är den ändå ett kap. Den fasta punkten på det stormiga hav där Jonathan driver runt är hans brors hundar som flyttat in hos Jonathan medan brodern jobbar i Dubai. (Cockerspanieln Sissy och bordercollien Dante är förtjusande bekantskaper och jag tänker på hur mycket jag saknar att leva nära en hund). Förutom hundarna flyttar snart Jonathans flickvän Julie in, Julie som vännerna menar är fel för Jonathan men som han är beredd att gifta sig med bara för att uppnå ett inre lugn.

Ibland har jag förfärat mig över hur mycket jag har skrattat under läsningen. Jonathan har ett helsicke och det är rysligt synd om honom, men Meg Rosoffs skriver så humoristiska skildringar att det är omöjligt att undvika hysteriskt fniss. Jag bara älskar bröllopsscenerna där Jonathan är drabbad av en mystisk psykologisk talåkomma och jag älskar scenerna där hans hundsjukdoms-hypokondri blommar. Förutom mina favoriter hundarna bjuder Rosoff på ett mycket sympatiskt persongalleri.

Jonathan Unleashed som boken heter i original sätter faktiskt tonen i första meningen:

En dag när Jonathan kom hem upptäckte han att hundarna pratade om honom.

Jag önskar Jonathan många inte fullt så förvirrande år med hundarna och jag hoppas att han en dag blir serietecknare. Jag önskar även er en trevlig och skrattrik läsning precis som jag hade.

Utgiven på Massolit Förlag 2016. Översatt av Molle Kanmert Sjölander. Finns som ljudbok.

Publicerat

Norge – lilla turens delsträcka II

Bergen, vilken fin stad! Och jag måste slå ett slag för mitt hotell. Oleana. Så himla läckert och fint. Bo där! Jag promenerar till Fløybanan och åker upp på berget med samma namn. I väskan ligger Stolthet och fördom som jag tänker parallell-läsa med Sommar på strandpromenaden. Jag är en typisk rese-läsare, en sån som alltid läser oavbrutet mycket under resor. Men jag skulle också vilja bli en bättre utflyktsläsare, en sån som åker till ett ställe som inte är så långt bort och läser på själva platsen, inte bara på vägen dit.

BergenJag älskar utsikter från berg. Och detta lystmäte får man tillfredsställt rejält i Norge, ett viktigt skäl att åka runt där. Fløyen är 320 meter högt vid utsiktspunkten och jag blir ganska upptagen och tagen av utsikten. Ingen läsning där alltså …

Men ute på havet är jag snart nog inne i läsningen och där kärlekshistorien mellan Mr Darcy och Elizabeth Bennet blir för hopad av hinder på vägen, läser jag Jenny Colgans bok. För att börja med den så får man väl säga att kärleken till Cornwall genomsyrar stort, men berättelsen är ganska trist. Man måste gilla miljön och Polly från början för att stå ut tror jag. Polly och hennes kille Huckle kommer återigen i nåt trubbel och killen åker till USA och mobiltelefoner trasslar etc etc. Storfinansen kommer till ön och kör bageriet i botten men till sist kommer ett enastående dramatiskt crescendo där Huckle kör sin bil i stormen för att han insett hur de hör ihop, Polly och han. Men jag gillar Polly så boken är en liten godbit för mig när jag själv sitter här och guppar längs norska kusten. Och jag gillar författare Colgan som tusan, för det finns bättre titlar.

Stolthet och fördom är en, om inte kär så i alla fall, bekant. I översättning av GunBritt Sundström är den fin och lättillgänglig. Jag törs inte skriva så mycket mer om boken eftersom Maggan är JA-expert. Läs hennes underbara bloggyn Det finns aldrig för många Jane Austenromaner här och här.  Helt klart är Stolthet och fördom en bra berättelse som håller sig. Själv besöker jag Ålesund och fortsätter sedan upp till Trondheim. Med utlästa böcker. Mer om detta senare.

Stolthet och fördom. Jane Austen. Min översättning är gjord av Gun-Britt Sundström.
Sommar på strandpromenaden. Jenny Colgan. Utgiven 2015, på svenska 2016 av Massolit förlag i översättning av Birgitta Karlström.

 

Publicerat

En gud i spillror

Priser och hurrarop. Allt sådant brukar göra att jag vill placera en bok i karantän till allt stillnat. Men här sitter jag nu med En gud i spillror i knät och försöker få rösterna om den att tystna. Till saken hör att jag aldrig blev såld på Liv efter Liv, boken om Ursula Todd som föds om och om och om igen och ger läsaren en bred bild av 1900-talet. Sinnrikt flätat med alla dessa födslar och dödar av en och samma kvinna och som jag bara fick nog av. I En gud i spillror, av författaren kallad en pendang till Liv efter liv, är det Ursulas bror Teddy som står i centrum. Teddy, hans dotter Viola och barnbarnen Sunny och Barney.

Det är Teddy jag tycker om och som gör att jag läser med allt större behållning. Allt större märk väl, för det tog tid för mig att komma in i romanen. Men sen fascineras jag över det eleganta berättarsättet där dåtid och framtid och nutid existerar samtidigt genom den Allvetande berättarens försorg. Det är välskrivet och originellt. Men om man ska berätta om en människas hela liv så blir det mycket berättelse och allt intresserar mig inte lika mycket. Teddy är pilot under andra världskriget och krigsskildringarna, både de yttre och de som sker inom Teddy, är en av de delar jag tycker mest om. Det är osentimental och avskalat och därför helt brutalt.  Teddy bestämmer sig kort och gott att bli en god människa efter allt hemskt som hänt under kriget. Hans omsorg om barnbarnen är en annan del jag uppskattar att läsa. Jag följer verkligen Teddy to the bitter end och jag är glad att det är det vuxna barnbarnet som sitter vid dödsbädden och inte dottern Viola som jag aldrig gillar eller ens begriper mig på.

När jag slår igen boken tänker jag på vad jag ska skriva. Att jag gillar den? Att jag inte gör det? Jo, jag är trots allt kluven. Men faktum är att jag har sträckläst och bara tagit mig tid för några ytterst få, dessutom helt oläsliga marginalanteckningar. Det är ett gott tecken.

En gud i spillror. Kate Atkinsson. Utgiven 2015, på svenska 2016 av Massolit. Översättare är Anna Strandberg.